Point Break 1991

Berättelsen kretsar kring en nykläckt agent som går “undercover” bland ett gäng adrenalinsökande livsnjutare som misstänks utföra spektakulära stölder vid sidan om sina till synes idylliska liv. Han får direkt en stark relation till gruppens karismatiska ledare, och blir kär i en av de kvinnliga medlemmarna. Det dröjer inte länge innan den sköra gränsen mellan vän och fiende suddas ut och agenten ställs inför svåra kval kring vilken sida han faktiskt hör till. Drömmen ställs mot lagen, livet ställs mot döden och friheten ställs mot den homogena vardagen. 

Det skulle kunna vara “The Fast and the Furious” (i princip en ren - men väldigt lyckad - ripoff) jag skriver om nu, men det är det inte. FBI-agentens namn är Johnny Utah (Keanu Reeves) och det är när hans överordnade eventuellt kan koppla en serie bankrån av ligan “the Ex-Presidents” till ett gäng surfare som han skickas in i deras näste. Utah är den perfekta kandidaten för jobbet; han är ung, hungrig och naiv. Men i mötet med ledaren Bodhi (Patrick Swayze) förändras allt.

Varenda bildruta i den här filmen bara skriker och doftar Kalifornien. Sanden är så guldig som den kan bli, havet är så blått som det kan bli och himlen är så klar som den kan bli. Vi i publiken förförs av allt det där, vi lockas till Bodhis fria liv precis som Johnny. Brasorna vid havet, de höga vågorna och de frisläppta människorna är oemotståndliga, och vi fastnar snabbt i Bodhis och Bigelows grepp. Den skarpa kontrasten mellan idyllen och det mörker under ytan som till slut sipprar fram är av nästan Shakesperiansk klass, och en av filmens absolut starkaste sidor.

Men är den inte lite “cheesy” då? Lite ostig? Jo, när Keanu droppar repliken “are we gonna jump or jerk off?” precis innan ett fallskärmshopp så får man nog erkänna det. Men det betyder inte att det inte fungerar. Trots att det fullkomligt haglar oneliners som hade kunnat vara dödsstöten för vilken film som helst så passar det in här, i den här absurda världen. Exakt där, år 1991, med musiken, miljöerna, känslan och skådespelarna, så fungerade det fruktansvärt bra. Allt stämde. En scen där actionhjälten tömmer sitt magasin rakt upp i luften och samtidigt vrålar av missnöje kunde bara flyga i Kathryn Bigelows “Point Break” från 1991 och aldrig mer, vilket märks smärtsamt väl i Ericson Cores bedrövliga remake.

Man får dock inte glömma att det faktiskt finns en del narrativ komplexitet i den här berättelsen om man skrapar lite på ytan. Bodhi är för Johnny och oss i publiken både en sorts hjälte och en (spoilervarning!) skurk samtidigt. Visst, han är en tydlig antagonist, men han kan också ses som en sorts upplysande mentor. Känslorna vi har för honom är djupt kluvna och komplexa, och det är Patrick Swayze som får oss att tro på honom. Karisman, visheten och den smått gudomliga auran som han förmedlar gör att vi köper varje steg karaktären tar, ett helgjutet exempel på perfekt casting. 

Keanu Reeves är i vanlig ordning något träig, men han gör Utah till en verklig person och Bigelow vet - likt filmskaparna bakom “John Wick” - hur man använder Keanus stil på ett lyckat sätt. Att spela en naiv nykomling som ständigt får ta skit från sina överordnade i stil med “you are young, dumb and full of cum”, det fixar han galant. Även Gary Busey (innan han blev “Gary Busey”) och Lori Petty levererar minnesvärda prestationer.

Addera sedan de fullkomligt magiska actionscenerna och vi får en film som kommer att leva i all oändlighet. Glöm Michael Bay, Pierre Morel och McG, Kathryn Bigelow visar vart skåpet ska stå. Varje actionscen fullkomligt dryper av adrenalin och höjer pulsen till en perfekt nivå utan att någonsin tappa greppet om geografin, insatserna eller relevansen. Särskilt en jakt till fots genom Los Angeles bakgator och en episk fallskärmssekvens - tillhör det vackraste som någonsin har fångats på film - har etsats fast på min näthinna för all framtid.  

Trots vissa uppenbara brister får “Point Break” en fullpoängare av mig, kärleken är utan minsta tvekan så pass stark och jag kan inte förneka den. Den är och kommer alltid förbli en odödlig genre-klassiker som jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna.