Pojkar vill... killar kan! 2006

Med sina ofta New York-baserade filmer med relationer i fokus och där Edward Burns också gärna förutom att skriva manus och regissera, även agerar i sina egna alster så känns inte jämförelsen av en Woody Allen för den yngre generationen helt långsökt. Eller en Woody light om man så vill.

Paulie (Ed Burns) väntar sitt första barn tillsammans med sin blivande fru Sue (Brittany Murphy) som han ska gifta sig med i dagarna. För bröllopet samlas grabbgänget som hållit ihop sedan barnsben, och som vid 30 plus fortfarande försöker hålla gruppen intakt. Det är något som blir allt svårare, när längtan till den kravlösa ungdomstiden gör sig påmind genom livets hela tiden nya krav som vuxenlivet bär med sig. För barndomsvännerna blir bröllopet en påminnelse om att åldern inte har något med att göra att mogna. Därför går T.C (John Leguizamo) ut med sin homosexualitet, Paulies bror Jimbo (Donal Logue) oroar sin fru med ett konstigt beteende och Mike (Jay Mohr) är besatt av sin ex-flickvän. Kanske kan Paulies stundande bröllop visa killarna att det är skillnad på att bli äldre och att växa upp.

Åh, vad skönt det är att få se en nyanserad bild av när det är dags för killar att bli män. Det Edward Burns lyckas med i både det egenkomponerade manuset och regin är att undvika fällorna som gör att humorn landar på "American Pie"-nivå. För humorn finns där och är helt klart en drivande ingrediens, och det är med ett vaksamt öga på relationer han bygger sin humor, om än något grabbigt - men kul och träffsäkert är det. För även om den marknadsförs i stora drag som en komedi så har den också dramatendenser som Burns visserligen inte djupdyker ner i, men som ändå finns där i lagom dos för att göra var och en av karaktärerna intressanta.

Vad som drar ner betyget något är kvinnorollerna som helt kvävs av den grabbiga tonen. Brittany Murphy fungerar tydligt enbart som en typ av utfyllnad att bygga upp historien kring och allt hon gör är att smeka sig på magen - hela tiden. Eftersom det är lite av en grabbarnas film det här så kan jag se förbi det, speciellt med fyra stycken välbalanserade aktörer som finstämt bjuder på både kul och intressanta porträtt. Precis som inledningen säger så finns det en viss Allen-inspiration hos Burns och det visar han inte minst i sin alltid välskrivna dialog med många underfyndiga punchlines och vass timing.

Men vad har man gjort med titeln? "Pojkar vill ... Killar kan!" står för den mest klantiga översättningen sedan "Swingers" ("Du, var är brudarna?"). Men bortse från dess titel och det blir faktiskt inte lika töntigt som det låter. Det finns utrymme för ångest, humor, kärlek och framför allt, manlig vänskap.