Pojken i randig pyjamas 2008

Bakom det ”välmenande” döljer sig möjligheter och bråddjup. Det kan handla om regeringen som bara vill skydda landet från terrorism. Eller om föräldrar som fostrar dig till att hata andra raser och nationer till den grad att folkrensning och mord känns naturligt. Det är andra världskriget och koncentrationslägren pumpar på i Deutschland. Den tyska nationen sanktionerar utrotningen medan opponenterna flyr landet. Barnen drillas hårt till att bli flitiga medlemmar i Hitler Jugend.

Saker och händelser från barndomen får en magisk laddning man minns för resten av livet. För den 8-årige tyske Bruno som flyttar från Berlin till landsorten vänskapen med den jämnårige judiske pojken Shmuel av dem. Brunos far är lägerkommendant och en övertygad nazist som tror på den tyska nationens överhöghet. Den äventyrsboksslukande Bruno och hans fyra år äldre syster indoktrineras i det sedvanliga hatet judarna av en pimpinett gamling som slänger ur sig saker i stil med: ”Om du lyckas hitta något gott hos judarna är du den bäste upptäcktsresanden i världen”.

Men Bruno föredrar böckerna och gungan som den märklige mannen från bondgården intill sätter upp. Han som heter Pavel, hasar fram och säger sig vara läkare fast han ju bara skalar potatis i familjens kök. Sedan finns ju alltid pojken på den märkliga avspärrade bondgården som ser ledsen ut och inte får komma ut och leka. Han blir Brunos nya vän – om han är jude verkar han visa att den triste lärargubben har fel.

Nazismens övergrepp sedda genom ögonen på ett oförstört barn – ett barn som av börd tillhör förövarnas sida. På pappret är tanken är god. Det skulle rentav kunnas göra intressant för en vuxen publik. Men då krävs det ett stort mått av sensitivitet i vad regin visar upp. Vad är det den unge protagonisten får se? Vilken karaktärsutveckling äger rum? Vilken är berättelsen röst - balansen mellan mörker och ljus? Gör man en film med barnsligt tilltal kan den ändå räddas från att bli alltför simpel genom att visa saker den unga huvudpersonen inte förstår och göra åtskillnad mellan vårt och hans perspektiv. Det görs inte riktigt i "Pojken med randig pyjamas".

Istället känns det som om man istället gör den unge huvudrollsinnehavaren manierad, förstärker hans naivitet och barnsliga drag samtidigt som man förser honom med en dialog någonstans mellan Anderssonskans Kalle och Dawsons Creek. Värst är de alltigenom tillgjorda scenerna mellan de två småkillarna som delas av det ominösa lägergallret. Pekoralvarningslarmet ljuder. Asa Butterfield spelar över lite i huvudrollen (utanför skräckfilm ska uppspärrade ögon doseras varsamt) men har potential och utstrålning. Hans föräldrar som spelas av utmärkta Dawid Thewlis och oförtjänt okända Vera Farmiga - som vann British Independent Film Award för sin roll här - är filmens största behållning. Särskild en smart orkestrerad middagsscen med flera underliggande spänningar vid bordet ger mersmak. Det perspektivet hade kunnat lyfta filmen.

Men den färggranna barndomsidyllen rullar på ostört bland nazistrekvisitan. I alla fall fram tills slutet där dramaturgin som visserligen är tydlig alltigenom, tar ett resolut skutt från teoriböckerna och dödar filmens övriga innehåll med ett övertydligt nackskott. Slutet går in i en märkbart anakronistisk klinch med filmens resterande barnanpassade ton. Även mord på filmers trovärdighet verkar kunna förklaras med jakten på moraliskt uppbyggande budskap.