Pokémon: Detective Pikachu 2019

Okej, jag måste erkänna. Även om Pokémon var det coolaste som fanns för 20 år sedan, var det svårt att tro att det skulle få ett uppsving såhär i slutet på 2010-talet och den senaste delen i franchisen, den första spelfilmen, har mycket att leva upp till. Gör den det? Nja. 

Till en futuristisk storstad där människor och Pokémons lever i symbios, tar en ung och ängslig Tim Goodman (Justice Smith) tåget efter att fått beskedet om att hans pappa, tillika en av Ryme Citys mest uppskattade detektiver, Harry Goodman har försvunnit. I sorg och ensamhet möter både vi och han hopp i form av en kaffeberoende, hattbeklädd och tillskillnad från sina artfränder, talade Pikachu (Ryan Reynolds).

Och det är inte bara det som skiljer denna Pikachu från den vi lärt känna tidigare, han är även en extremt kvicktänkt superdetektiv av rang. Dessutom har han tappat minnet och är fast besluten att ta reda på vad som har hänt.

Det är början på ett actionspäckat och fartfyllt äventyr, där det ibland blir lite för mycket av det goda. Det går inte att förneka att Pikachu är väldigt gullig och att det är roande att se hur de går varandra på nerverna medan deras relation utvecklas, men han känns i många fall inte som en fullt utvecklad karaktär. Kanske är det hans superstjärne-status som franchisens frontfigur som gör att jag blir lite besviken, eller vetskapen om att det är Ryan Reynolds som står bakom rösten, men det känns som att man dragit ner hans karaktärsdrag för att ge plats åt alla de skurkar de möter på vägen mot sanningen. Och det är verkligen skurkarna som står ut i Ryme City. För när de presenteras en efter en, är det dem jag fokuserar på. Vem är ondast och hur ska de ta sig ifrån situationerna som uppstår med livet i behåll?

Och de dödliga situationerna som uppstår är inte få, stundvis känns stridsscenerna smått töntiga och intryckta för att det ska ske saker hela tiden, och det gör det. Det går inte en stund innan någon ny fara visat sig på skärmen. Men däri finns även en charm i form av att de olika Pokémons egenskaper och egenheter opåtvingat lyfts fram och alltid får vara med och briljera på ett hörn. Något för en yngre publik att skratta åt och den äldre publiken att le åt nostalgiskt. Trots de stundvis lite för långa actionscenerna med explosioner som är till för att öka spänningen är det i de stunderna som filmen gnistrar till. Att vi befinner oss på en magisk plats och är där för att ställa allt till rätta, gör denna film trots allt helmysig.

När faran för en stund är över påminns vi om att filmen är baserad på ett tv-spel. Medan kameran sveper över visuellt vackra miljöer förstår jag att jag befinner mig i en cut-scene, med skillnaden att den pausen i filmens annars frenetiska tempo skapar en perfekt balans.

Att ”Pokémon Detective Pikachu” kommer fånga alla Pokémon-fans är inte svårt att gissa, och att förhoppningen om att nya generationer ska sugas in i samma Pokémon-värld framöver syns tydligt i de fartfyllda actionscenerna, den personlighet man gett Pikachu och den magi och mystik som omringar staden.

Det är en otippad blandning av en superhjältefilm, med en släng av mystisk detektiv-thriller med ett helt gäng superskurkar där vi navigerar mellan plot twists som inte slutar förrän eftertexterna rullar. Det är ett äventyr som fantasimässigt tar oss längre bort än Ryme Citys gränser och hela tiden får oss ifrågasätta vad vi egentligen vet.

Även om filmen bottnar i det nostalgiska och utspelar sig i en futuristisk värld, är det underliggande temat en känga mot samtiden. Det är rika onda affärsmän som mörkar hemligheter i media, det är att vi bör leva fredligt tillsammans för en lyckligare värld, det är om att ha en identitetskris och inte veta vem man är och kanske främst, en berättelse om vänskap och att det goda alltid kommer vinna mot det onda.

Det låter som ett klassiskt filmupplägg men det som gör ”Pokémon Detective Pikachu” till något eget är just att den förenar nostalgi med futurism, men ändå landar i nutid med de ämnen som behandlas. Och timmar efter att eftertexterna slutat rulla kan jag inte låta bli att le åt de töntiga actionscenerna.