Poms - Dansa för livet 2019

Detta är en dramakomedi med betoning på drama. Visst är det underhållande och ofta så där skönt upptempo peppigt, men där emellan är det för tungt för att det roliga någonsin ska kunna lyfta.

 

Diane Keaton spelar Martha som efter en cancerdiagnos väljer att flytta till ett seniorboende för att dö. Där träffar hon den sprudlande Sheryl och tillsammans bestämmer de sig för att ta tag i ungdomsdrömmen om att bli Cheerleaders. De startar en klubb på boendet och samlar några andra tanter och börjar träna. 70-åriga kvinnor ska dock helst veta sin plats och inte hålla på som de gör, varför initiativet väcker hårt motstånd från både äldre och yngre omkring dem.

 

Premissen är egentligen inte krångligare än så, på gott och på ont. På gott eftersom det är lätt att hänga med i historien utan större ansträngning och på ont då det överlag blir rätt förutsägbart. Den här typen av film har gjorts många gånger förr och inget är egentligen särskilt överraskande nu heller. Manuset är skrivet av Shane Atkinsin och löper på efter en utstuderad och rätt trist mall med banal dialog. Det är väldigt torftigt sett till innehållet och ytterst knapphändig information delas ut.

 

Trots manusfadäsen är ändå ”Poms” underhållande och full av energi och skön attityd. Mest tack vare de erfarna skådespelerskorna som skakar rumpa som om de aldrig gjort annat. Förutom Keaton möter vi bland andra Jacki Weaver som vännen Sheryl, Rhea Perlman och Pam Grier. De är rappkäftiga och härliga, fast eftersom vi egentligen aldrig får veta något om dem och deras bakgrund, blir intresset jag känner väldigt ytligt.

 

Jag älskar verkligen Diane Keaton och tycker om det mesta hon gör. Här gör hon så gott hon kan, men är emellanåt förvånansvärt blek. Det finns dock stunder då hon verkligen strålar, och hon och Weaver har ett fint samspel och delar några minnesvärda scener som faktiskt berör mig till tårar. Mycket går dock på rutin eftersom kvinnorna inte erbjuds tuggmotstånd och jag hade velat veta och se så mycket mer av dem, för att helhjärtat bry mig.

 

”Poms” har många brister, men är en till sist sevärd och småcharmig historia om vänskap, liv, död och drömmar. Den uppmanar oss att inte låta drömmen dö även om vi själva är på väg att göra det. Och ja, varför inte – dröm på gott folk. Dör gör ni till sist oavsett.