Ponyo på klippan vid havet 2009

Världen under ytan kittlar fantasin. Haven bebos fortfarande av livsformer vi inte kan föreställa oss och mer sällsamma än någon Pokemon. Föreställ er vad en som Hayao Miyazaki kan göra med det materialet när han beslutar sig för att gå vidare från flygande slott till havens gömda hemligheter... Det hade kunnat bli hur mäktigt som helst. Nyckelordet här är dock hade för historien om den femårige pojken Sosuke som en dag fångar upp Havskungens förrymda dotter Ponyo från havet när dessvärre aldrig upp till sin potential.

Handlingen kretsar kring en gestalt som är hälften flicka, hälften fisk och som vill leva i människornas värld och fly undan en alltför dominerande far. Tematiken känns lätt igen och med tanke pa de långt mer orginella historier vi är vana att få från Miyazaki känns det aningen oinspirerat. Möjligen är det lätt att vara kritisk för att historien om den lilla sjöjungfrun är mer välkänd i väst än i Japan, men jag tror nog att herr Miyazaki har bra koll pa de mer populära sagorna i sin internationella publiks hemländer. Miyazakis största modifikation är att han fått ner de två huvudpersonernas ålder med minst tio år - känslorna som utvecklas mellan Sosuke och Ponyo handlar om vänskap, tillgivenhet och lojalitet och romantisk kärlek är inte på tapeten.

Handlingen ar liksom de flesta av Miyazakis filmer utifrån barnens synvinkel och de vuxna är antingen fullständigt anonyma som Sosukes mamma eller står i vägen för den rena vänskapen (vilket görs effektfullt och komiskt av Ponyos vildsint fascinerande havstrollkarl till far - det ar svårt att inte låta bli att önska att han hade fått mer utrymme!). I en värld som ar organiskt och ostyrt överraskande som "Min granne Totoro" fungerar den naivistiska premissen utmärkt för både barn och vuxna. I "Ponyo" kommer jag på mig att trumma med fingrarna när den till flicka förvandlade havsdottern ränner runt med sin mänskliga vän.

Det som från början framstod som filmens konflikt luckras upp till en halvt obegriplig sörja - alldeles for långt från det surrealistiska mästerverk som vi avnjöt i "Spirited Away". Mellan den sedvanliga visuella fascinationen och komiska småscener med pensionärshemmets livfulla tanter börjar man tvivla på att man blir underhållen. Samtidigt går det knappast att avfärda Miyazakis varsamma handlag for att skapa intressanta väsen och detaljer.

Det finns scener här som berör - problemet ar att de är för flyktiga och stämningen alltid bryts av till något jolmigare. Jag kan med gott samvete rekommendera "Ponyo" som högkvalitativ underhallning for barnfamiljer men är den här gången inte övertygad om att den står sig väl utanför inhägnaden. Ibland ar Ponyos halvmilda puttrande farligt nära gränsen att trampa vatten. Bäst är filmen när den styr undan från sin barnsliga intrig och till synes fritt dyker ner och observerar livet under ytan.