Poseidon 2006

Wolfgang Petersen, regissören till världens, tveklöst bästa film under vattenytan, ”Das Boot”, återvänder till havens djup då han blåser liv i den dammiga gamla 70-tals katastroffilmen ”S.O.S Poseidon”. Petersen är ingen vilsen fisk på området utan har stenkoll på hur man jobbar med vattentankers och filmar osäkra vatten efter att ha gjort ”Den perfekta stormen”, som i Tyskland hette ”Der Sturm” och han passar nu på att knyta ihop gammalt med nytt genom att göra en film om das Boot und der Sturm, med andra ord, ”Poseidon”.

Det är nyårsafton till havs och noblessen skålar och skrålar i jättefartygets stora festsal vid tolvslaget samtidigt som Fergie från gruppen Black Eyed Peas gör sin skådespelardebut som, hm, sångerska. Trots att fartyget är hypermodernt och har en befälsbrygga som lika gärna kunde varit hämtad direkt från Star-Trek så är det först med vanlig hederlig kikare som styrman upptäcker den enorma vägg av vatten som närmar sig fartyget. Han inser att han kanske ändå borde ha lyssnat på sjörapporten och hinner endast med ett ynkligt ”No, no..” innan katastrofen är ett faktum. Det kolossala kryssningsfartyget träffas av den enorma vågen, människor och möbler ramlar runt huller om buller tills Poseidon kapsejsat och ligger med kölen i vädret.

När folk börjar greppa den uppochnedvända situationen och det faktum att man befinner sig under ytan försöker Kaptenen (Andre Braugher) lugna massorna och försäkrar dem om att de är fullkomligt säkra i den stora salen. Men en brokig skara av passagerare lugnas inte av det utan bestämmer sig för att ta saker i egna händer och försöka klättra hela vägen upp till propellrarna för att möta friheten innan hela kalaset sjunker ner och lägger sig till vila ovanpå en stelfrusen Leonardo Dicaprio. Självklart hinner de även med att hitta sina inre hjältar och reflektera kring allehanda familjebekymmer på den riskfyllda vägen mot toppen, ja, eller botten. Det modiga gänget består av en före detta-borgmästare/brandman (Kurt Russell), hans tonårsrebell till dotter (Emmy Rossum), hennes drömprins (Mike Vogel), En gambler ( Josh Lucas), En hjärtekrossad homosexuell herre (Richard Dreyfuss), En fripassagerare (Mía Maestro), En ensamstående mor (Jacinda Barrett), Hennes son (Jimmy Bennett) och en kypare (Freddy Rodríguez). Det enda intressanta med denna skara av stereotyper är att se vilka som överlever och vilka som stryker med under resans gång, en ledtråd är att etniska minoriteter har det svårare än andra. Alla i gänget får ungefär trettio sekunder på sig att presenteras inför publiken innan spektaklet är igång och någon karaktärsutveckling blir det inte frågan om, här är det den tyska mekanismen som gäller, raka rör, leva eller dö, eld och vatten. Allt ackompanjeras av ett tjusigt soundtrack som känns klippt och skuren för en film om hjältedåd under Andra Världskriget. Överlag ligger skådespeleriet ungefär i nivå med ett avsnitt av ”Sunset Beach” och det bjuds på mycket skrattvänliga repliker, som när fripassageraren, precis efter olyckan tar mod till sig för att gå bland blodiga lik och klämmer ur sig: "It's just dead people, right?"

Visst är upplägget ungefär detsamma som när det först begav sig men tekniken är ny. Wolfgang Petersens ”Poseidon” uppskattas ha kostat runt 150 miljoner dollar, 145 miljoner dollar mer än originalet. Det säger ganska mycket om vilken typ av film man kan vänta sig. Visst är det spektakulärt och stundtals spännande men jag sitter ändå och saknar originalets charm och humor, ingen fyller ut Gene Hackmans skor och ingen simmar som Shelley Winters. Det zombieanpassade manuset sänker ”Poseidon” till botten och det faktum att man betar av var enda katastroffilmsklyscha som finns i Hollywood på en och en halv timme är mer skrämmande än imponerande. Det bidrar istället till att jag hellre kallar filmen för sommarens stora filmkatastrof än katastroffilm. Bara en sån sak som att hisschakt aldrig har säkerhetsstegar, att de aldrig lär sig.