Possessor 2020

Så är fallet med “Possessor”, där manusförfattaren och regissören Brandon Cronenberg tar en relativt konventionell berättelse om yrkesmördare och ger den en magstark och mörk science fiction-spin. För att eliminera sina intet ont anande måltavlor kapar filmens torpeder medvetandet hos en person i offrets omgivning, exempelvis en familjemedlem eller kollega, som iskallt styrs till att utföra mordet och sedan begå självmord. Den inre kretsen är oskyddad och öppen, spåren tillbaka till beställaren är obefintliga och det enda alla vittnen ser är ett oförklarligt vansinnesdåd eller impulsivt “crime of passion”. 

 

Det är en briljant premiss och bara blotta tanken på den framkallar rysningar som kryper längs ryggraden. Tanken på att inte bara möta sin död på ett fruktansvärt brutalt och plötsligt sätt, utan även dö i tron om att någon man älskar var förövaren, är bottenlöst otäck. Andrea Riseboroughs kyliga yrkesmördare Tasya Vos (ett ballare namn får man leta efter) är dock så luttrad och emotionellt avstängd att det knappt rör henne. Med laserprecision utför hon uppdrag efter uppdrag trots att varje resa in i ett nytt medvetande urholkar och förvränger hennes egen identitet. När Vos får nya måltavlor i form av affärsmannen John Parse (Sean Bean) och hans dotter Ava (Tuppence Middleton) är hon ute på tunn is mentalt. Allt sätts på spel när hennes nya “skal”, Avas partner Colin Tate (Christopher Abbott), har ett medvetande som visar sig vara motståndskraftigt.

 

Likt genrens mästare och deras storverk använder Cronenberg filmens science fiction-element och förhöjda idé till att djupdyka i gråzonen som är den mänskliga psykologin. Frågorna han ställer är både väcker tankar och framkallar skräck. Hur påverkas en person av att “dö” (när det övertagna medvetandet utplånas) om och om igen? Finns det ett förtryckt men vaket medvetande någonstans i botten hos personen som kapas även när Vos framgångsrikt tar över kontrollen? Vad får hon ut av det hon gör? Njuter hon? Finns det till och med någon form av sexuell komponent i det hela när hon tar över en mans kropp? De hårresande potentiella svaren matchas av den slående elegansen i berättandet.

 

Cronenberg-äpplet faller inte långt från trädet, så även i detta fall när det rör sig om psykologisk skräck så råder det heller ingen brist på “body horror” (pappa Davids specialitet). Det implicit groteska och onaturliga i att sammanfoga två medvetanden skildras visuellt med förvridna ansikten som tycks smälta från skallbenet och huvuden som sitter fast i varandra och slits loss, bilder som jag sent ska bli kvitt. Känslan av att något är fel i kroppen och att sinnet rycks bort från det fysiska kärlet är total. Varje knivhugg och avfyrat skott gör maximal skada och känslan av metall som kataklysmiskt penetrerar hud, kött och blod är påtagligt verklig. Detta gör också att varje dödsfall och varje droppe spillt blod har sån oerhörd vikt och ger en klump i halsen på ett sätt som jag inte vet när en filmupplevelse gav mig senast.

 

Varken Andrea Riseborough eller Christopher Abbott, två fantastiska skådespelare, har någonsin varit bättre än de är här. Det är inte lätt att göra en emotionellt sluten och avtrubbad karaktär engagerande, men det är precis vad Vos är. Scenen då hon efter ett uppdrag återvänder till sin make och son och innan hon går in genom dörren övar på vad hon ska säga och hur hon ska säga det, likt färdiga repliker, är inget annat än förkrossande och Riseborough är lysande. Mest utrymme får dock Abbott, vars främsta utmaning blir att gestalta en person med ett inre som är ett fullskaligt krig mellan två medvetanden som desperat vill ta kontrollen. Skiljelinjen som han drar mellan Vos och Tate är tydlig och det är mäktigt att se honom förkroppsliga båda personerna, i allt från kallblodigt lugn till fullskalig panik, med en mästares träffsäkerhet.

 

En annan aspekt som gör filmen så oerhört kraftfull är estetiken. Cronenberg har ingen blockbuster-budget till förfogande men gör det mesta av sina resurser. Tillsammans med fotografen Karim Hussain (som även plåtade Cronenbergs debutfilm “Antiviral”) och scenografen Rupert Lazarus bygger han en förförande tech-noir-värld som känns väldigt nära vår egen, fast ändå inte. Scifi-elementen är lo-fi och tankarna går ofta till det analoga och retro-doftande snarare än det futuristiska och högteknologiska, vilket jag älskar. Allt är så oerhört snyggt designat och det nervigt intima fotot, med väl utvalda mättade neoner som attackerar hornhinnan, förstärker den tryckande atmosfären. 

 

Med allt ovan konstaterat står det klart att “Possessor” är en utmanande och obehaglig upplevelse. Den är konstant oförutsägbar, har ett orubbligt mörker som flyttar in permanent under skinnet på en och den bryter mot precis alla oskrivna filmregler om vem som får dö och på vilka sätt. Den gör saker som jag aldrig tidigare har sett i en film och räds inte mänsklighetens värsta sidor. Den skakar om, angriper och får en att verkligen känna att man lever, om än hypermedveten om att man bara är en sårbar samling kött, ben och blod. En film för alla är det inte, men definitivt en film för mig.

 

▸ Streama "Possessor" på Viaplay