Prag 2006

Återigen förstärker Danmark sin ställning som Nordens överlägset bästa filmland. ”Prag”, som premiärvisades på Göteborg Film Festival, är ett stillsamt, psykologiskt relationsdrama som lika gärna kunde vara signerat Susanne Bier. Någon biopremiär ska vi inte vänta oss, men om ”Efter bröllopet” eller ”Bröder” hör till vad du kallar lördagsunderhållning, se till att hyra även den här så fort du kan.

Christoffer (Mads Mikkelsen) och Maja (Stine Stengade), gifta sedan 14 år, kommer till Tjeckiens huvudstad i ett mindre trevligt ärende. Christoffers far har dött och han ska nu ordna med det praktiska, som att få arvet uppläst och ordna med transport av kistan hem till familjegraven i Danmark. Olyckligtvis kommer liket på villovägar, och för paret som är fast i Prag blir stämningen allt mer spänd.

Regissören Ole Christian Madsen visar också en känsla för humor, då han skjuter in små knäppa detaljer i historien, som att hotellrestaurangen vägrar servera gulasch på tisdagar, ingången till bårhuset sker genom ett fönster, eller att advokaten föredrar att inte sitta ner av orsaker han helst utelämnar. Dessa absurditeter tar bort lite av den tunga stämningen i en film som annars kanske hade blivit alltför svårsmält och jobbig. Man skulle kunna tro att han vill göra narr av Prag, på något Mr. Bean/Borat-aktigt vis, men det är inte den typen av film, och Madsens främsta avsikt är att visa på att de helt enkelt är långt hemifrån. Det är just miljöombytet och avståndet till vardagen, jobben och deras son öppnar upp för diskussioner och konfrontationer som annars bara skulle få ligga och gro.

Hur väl känner man sin familj egentligen, eller den man älskar? Christoffer har inte mött sin far på 25 år och är märkbart oberörd av dennes bortgång, men ju längre han stannar i Prag desto mer får han veta om honom, och inte minst även om sin fru. Maja vänstrar med en yngre man, och i pappans hus bor en ung, vacker tjeckiska med sin dotter. Med en sådan familj, vem har tid för en 40-årskris?

Det bjuds på ohyggligt starka prestationer, främst från Mikkelsen som spelar mannen som hellre håller inne än blottar sina känslor i onödan. En komplex roll som gör mig mycket nyfiken på vad som rör sig inne i hans huvud. Samspelet mellan honom och Stengade, äktenskapet som möjligen sjunger på sista versen, känns också genuint och äkta vilket knappast drar ner filmen, men det är Mads som bär upp ”Prag” på sina bara axlar och gör den till den otroliga filmupplevelse den är.