Prästen i paradiset 2015

Det som ändå är bra, vilket jag också direkt vill poängtera, är filmens ensemble. Jag tycker att Kjell Bergqvist i sin paradroll som den försupne, spelmissbrukande prästen Krister, med gott hjärta och goda intentioner är filmens absolut största behållning. Bergqvist har visserligen gjort karaktären förr, men han gör den fortfarande bra och jag tröttnar inte, även om det är något litet jag saknar. Också Eva Röse som Kristers rigida prästkollega Carro Asplund, visar prov på sin fina komiska timing men jag hade verkligen önskat att hon hade fått visa upp den än mer. 

”Prästen i paradiset” är en soldrypande liten historia om tro hopp och kärlek. Det hela utspelar sig i svenskparadiset Phuket, Thailand, dit Carro åker för att hjälpa Krister (eller ”mister Klister” som han flera gånger om kallas av lokalbefolkningen, utan att det skämtet någonsin riktigt får fotfäste), förbereda en storslagen invigning av den nybyggda svenska kyrkan. På plats upptäcker dock Carro förfärat att kyrkan inte existerar och med bara några dagar kvar till statsministern ska anlända måste de två samarbeta och snabbt komma på en lösning, då bådas framtida karriärer hänger på det.

Manuset är skrivet av Niklas Ekström och Jacob Vassel och innehåller visserligen några hyfsat roliga repliker, men känns trots dessa väl enkelspårigt. Filmen har sina underhållande stunder och jag medger att jag skrattar några gånger, mest åt just Bergqvists Krister men också Röses nerviga Carro. Även Björn Bengtsson är lite kul som DJ Hawk, men har ingen väsentlig anledning att finnas till egentligen och blir därför slutligen bara en ganska påfrestande karikatyr. 

Historien som helhet följer fint en utstakad dramaturgisk kurva och detta är också en stundvis trivsam, men tyvärr samtidigt extremt förutsägbar och därför rätt trist film. Det finns också en helt onödig sidointrig med småspännande intentioner, som aldrig blir småspännande och som jag istället bara stör mig på. Jag skulle ha sett att den strukits helt för att istället ge plats åt karaktärsutveckling, eftersom samtliga figurer är ordentligt blodfattiga hur välspelade de än är. Carros bakgrund presenteras i och för sig rätt ordentligt, men den känns dessvärre inte alls trovärdig eller ens särskilt motiverande varför hela hon förblir ointressant och närmast plojig. 

”Prästen i paradiset” är som sagt ett litet lyft från ”I nöd eller lust” från tidigare i år, men till sist bara ännu en bagatellartad berättelse om ganska tröttsamma, men för folk lagom lättrelaterade händelser. Förvisso utspelas allt i väldigt vackra miljöer, det är snyggt filmat med många fina panoramavyer och skådespelarna vet vad de gör. Fast mycket mer än så är det inte. 

Tro, hopp och kärlek i all ära, men det är också tråkigt nog precis vad som saknas i produktionen.