Presence 2024

Skräckåret 2025 har knappt hunnit börja, och vi har redan sett såväl vampyrer som varulvar återuppstå på vita duken. Nu är det dags för en annan kär subgenre att göra comeback: hemsökta-hus-filmen. Otippat nog med Steven Soderbergh i registolen.

 

Om du har hört något alls om ”Presence” på förhand så har du antagligen hört detta: det är en spökrysare som utspelas ur spökets perspektiv. Hur funkar det då?

 

Kameran svävar mjukt genom en stor förortsvilla, upp och ned för trappan, in och ut ur olika rum. En rastlös ande som bosatt sig där och följer den nyinflyttade medelklassfamiljen med intresse. Varje scen utspelar sig som en lång tagning, utan de klipp eller närbilder som filmtittare är vana vid. Det ger känslan att vi är en fluga på väggen - eller en inkräktare i garderoben - som tjuvlyssnar på samtal vi inte borde höra och smygtittar på saker vi inte borde.

 

Filmen (och anden) fokuserar mest på familjens tonårsdotter, Chloe (Callina Liang). Hon bär ensam på en tung sorg sedan hennes bästa väns död, och är också den första att känna av en mystisk närvaro i det nya huset. Storebror Tyler hånar henne. En orolig mor och far vet inte hur de ska hantera henne. Ingen vill tro på Chloe, tills hyllor börjar falla av väggar och lampor börjar blinka - då tvingas familjen att konfrontera det mystiska hotet.

 

Det visuella greppet är helt briljant. Utöver det prickar "Presence" av många bekanta troper. Vi förstår att något traumatiskt har hänt i huset, och att anden behöver ett avslut innan den får sinnesro och kan fara vidare. Publiken får försöka pussla ihop ett mysterium där varje scen ger oss nya ledtrådar.

 

Även familjedramat engagerar. Lucy Liu är det kända namnet i rollistan och spelar Rebekah, en ambitiös karriärkvinna och något frånvarande mor. Chris Sullivan (”This Is Us”) är den pressade maken och pappan som försöker hålla familjen samman. Nykomlingen Eddy Maday spelar Tyler, som är ett sportlöfte på skolan men lite av en douchebag hemma. Det hintas om intressanta konflikter och hemliga detaljer i alla deras liv, men vi får bara se utvalda fragment av deras diskussioner och samtal.

 

Hade någon sagt till mig att filmen var gjord av en spännande ny stjärna på skräckhimlen så hade jag trott det. Här finns ett nytänkande grepp, samtidigt som en låg budget och begränsningar används till filmens fördel.

 

Soderbergh, för allmänheten mest känd för "Oceans"-filmerna och "Magic Mike", har aldrig varit rädd för att experimentera med genrer och varva mainstream-filmer med små, personliga indieprojekt. Lika förvånande är att David Koepp - mannen bakom popcornrullar som "Jurassic Park" och senaste "Indiana Jones" - har skrivit manus till en rätt simpel men stämningsfull one-location-rysare.

 

"Presence" är en relativt enkelt berättad historia. Handlingen lämnar aldrig huset och antalet skådespelare är få. Men Soderbergh och gänget fyller varje vrå med en atmosfär som gör att vi svävar i ovisshet och sitter som på nålar. Dramatisk musik förhöjer stämningen och man vill inte slita blicken från bioduken för att inte missa någon viktig detalj, innan allt brakar samman i en omskakande final.

 

Det är inte en film man bara ser på, det är en film man upplever med hela kroppen.

 

"Presence" är den mest överraskande spökfilmen sedan "Sjätte sinnet", den mest stämningsfulla sedan "The Others" och den mest nagelbitande sedan "Paranormal Activity". Den är kanske inte lika publikfriande och jumpscare-beroende som "Insidious" eller "The Conjuring", men också mer intressant och otäck än vad många mainstream-rullar lyckas med.