Prevenge 2016

Graviditetsdepression har ni säkert hört talas om, men graviditets-mordlust är kanske inte lika vanligt? Det är iallafall en av ingredienserna i Lowes film, där hon själv spelar huvudrollen som Ruth. Gravid i åttonde månaden, ensam efter att hennes man omkommit och med en röst i sitt huvud som verkar komma från hennes ofödda barn, ett barn som kräver hämnd.

Vi får först inte veta så mycket om mannens död förutom ett avskuret rep på en klippa som tyder på någon slags klättringsolycka. Men var det en olycka? Barnet verkar inte tycka det och snart möter flera människor många av dem avskyvärda män döden på de mest gräsliga sätt från Ruths händer.

På ett sätt är filmen en take på onda barn-genren, "Rosemary’s Baby", "Omen" etc om än på ett ganska nytt och inspirerat sätt och i grund och botten är det en nattsvart komedi om en seriemördare. Men det som lyfter filmen är Lowes skildring av graviditeten och människors syn på gravida kvinnor. Hon lyckas på ett väldigt skickligt sätt gifta den extremt svarta humorn med insiktsfulla funderingar. 

Det är inte speciellt förvånande att Lowe genomgick en graviditet under filmens process. Speciellt scenerna hos barnmorskan där denna pratar om hur ett barn kommer berätta hur det vill ha det och att bebisen vet bäst får ett extra lager ironi i och med genre-elementet och Ruth utbrister också vid ett tillfälle att barnet gjort ett fientligt övertagande av hennes kropp. Samtidigt så är det här ju vanliga tankar och händelser som kan uppkomma under graviditeter och som sällan skildras på film än mindre i genrefilm.

Som filmskapare visar Lowe stor potential, hon skildrar Cardiff där filmen utspelar sig på ett för ändamålet träffsäkert sätt. Det är mörkt, grått och miljöerna hjälper till att skapa en känsla av bävan, något som förstärks av Toydrums briljanta ljudspår. 

Mordscenerna är för det mesta effektfulla speciellt den som utspelar sig i ett ljust kontorsrum med ett stort glasbord som genast förde mina tankar till Dario Argento. Hon lyckas även ge karaktärerna, som så gott som alla inklusive Ruth är extremt osympatiska och som lätt hade blivit platta karikatyrer, ett djup och en själ. Något som påminde mig mycket om Shane Meadows briljanta "Dead Man’s Shoes". En film som den också har fler beröringspunkter med.

Problemet är att Lowe inte riktigt lyckas knyta ihop säcken ordentligt, ju längre vi är med på Ruths resa mot det förlösande slutet desto mer tappar Lowe fokus. I slutändan blir det här en bra, svart och tankeväckande film som trots de bästa intentioner inte når riktigt ända fram. Men jag ser väldigt mycket fram emot vad Alice Lowe kommer ge oss härnäst!