Prinsessan Lillifee 2: Den lilla enhörningen 2011

Tyvärr är vi tillbaka i rosa rike där Lillifee och hennes vänner njuter av sommaren. Men allting är inte riktigt som det ska. Lillifee berättar om sina återkommande drömmar om enhörningarna Rosali och Kobolt som vill att hon ska ta hand om deras dotter Lisa. En morgon när hon vaknar ligger den lilla enhörningen på sängkanten…

Innan filmen ens har börjat inser jag att lidandet kommer pågå i hela 82 minuter. Jag fick höra att filmen är ”väldigt rosa och fluffig” och de hoppades att jag skulle gilla den. Jaha, jo man tackar ja. Salongen fylls utav dagisbarn och jag är på riktigt rädd för hur de ska reagera på denna typ av generaliserande film. Har deras föräldrar gått igenom en barnvänlig lektion i genusperspektiv? Har de lärt barnen att behandla alla lika, oavsett kön och utseende? Vi får väl se, tänker jag.

Lillifee bestämmer sig för att leta upp Lisas föräldrar, så hon och två vänner beger sig till grannlandet – som visar sig vara ett snölandskap i misär. Självklart är det den onda snöprinsen (för pojkar är så himla dumma och oansvariga) som orsakat detta av ren avundsjuka för sin tvillingbror. Det enda som kan rädda landet är den lilla enhörningen, såklart.

För det första så förstår jag inte alls behovet av att alltid dela upp pojkar och flickor i fack. Jag trodde att vi alla var av samma art - den som kallas "människor". Tjejernas (de goda) territorium präglas av rosa färger, godis, glittrande kläder och annat sött. Pojkarna (de onda) är egoistiska, elaka, bossiga och har blå färg på kläderna. Hur kommer det sig att det fortfarande är så, efter alla år? Många påstår att vi i Sverige har kommit så långt när det kommer till jämställdhet och genustänk. Jag går kanske för långt nu, men om vi nu har det, varför tillåter vi att visa denna typ av film på bio, riktad till de stackars små barnen som bara börjat skapa sin identitet? Den hade funkat bättre som en diskussionsfilm runt om i landets skolor. Vi har säkert kommit en bit på vägen, men det är fortfarande en bra bit kvar.

För det andra: Lillifees rosa griskompis Plutten. Detta är en karaktär som jag inte förstår meningen med. Han har problem med maten – alltså, han äter jämt och för mycket. Han pratar bara om mat och framstår som en gnällig form av ”jolly-fat-guy” (som så många filmer har). Han blir dessutom pikad för sin vikt och sina matvanor av sina så kallade vänner. Vad ger det för budskap? Tycker de som gjort filmen att det är okej att ge sig på en överviktig person? Att göra narr av dem? Få dem att framstå som tröga? Det värsta är att nästan alla barn i salongen kiknar av skratt så fort han blir retad, säger något konstigt eller slår sig (alternativt glufsar i sig mat). Mina farhågor blev alltså besannade.

Sen blir vi självklart matade med diverse moralkakor. Lillifee agerar mor åt den lilla enhörningen och inser att det inte alltid är så lätt, varpå hon utbrister ”Ja, lite uppfostran behövs nog allt!” (vilket många föräldrar säkert kommer älska att höra). Och de gamla vanliga: ”man ska vara snäll”, ”ni är familj, ni älskar varandra” och ”alla är lika värda”. Då undrar jag hur deras moral ser ut när en gris blir utsatt för indirekt mobbing?

Jag försökte vara lite positiv innan jag såg filmen. Det handlar ju om en liten, liten enhörning. Enhörningar är trots allt ganska balla, med horn och magiska krafter of doom. Lite som en überhäst. Ack så fel jag hade. Lilla häst-Lisa gör inget annat än att fnissa och gnälla hela tiden och jag vill inget annat än att den ska vara tyst – föralltid. Detsamma gäller för samtliga karaktärer, jag står verkligen inte ut med allt fnissande! Att förlora tron på ett mytologiskt djur kommer jag aldrig att förlåta dessa filmskapare för. Inte författaren heller för den delen.

För att citera Andreas Samuelson, som recenserade den första Lillifee-filmen; ” Att förenkla en films manus för att målgruppen är barn är ingen ursäkt”. Nej det är det inte, och nu har de gjort det igen. Att dumförklara sin publik, oavsett vad det är för film eller målgrupp är ett stort misstag. Det ska finnas utrymme för egna tankar, fantasi och åsikter, men inte i den här filmen! Det gör ont att se den, men ännu ondare gör det att det kanske finns någon förälder där ute som kommer att tycka att ”Prinsessan Lillifee 2: Den Lilla Enhörningen” är en bra barnfilm.

Filmen är lika irriterande som "Teletubbies" och allt annat skräp som sänds på Cartoon Network och Disney Channel. Vad är det för fel på Miyazakis filmer? Eller den fantastiska ”Panik i byn”? Och vad hände egentligen med ”Svampbob Fyrkant” och ”The Misadventures of Flap Jack”? Där har vi i alla fall något som är roligt för både stora och små.

Men om de gjorde filmen enbart för att provocera och uppröra, ja, då har de lyckats.