Prinsessan Mononoke 1997

En natt lösgör sig en stor skugga ur mörkret som med röda ögon och omättat hat attackerar byn. Efteråt är inget sig likt. Vår hjälte Ashitaka är dödligt sårad och i sökandet efter en bot och räddning från den ondska som hemsöker välden, ger han sig ut i en okänd värld. Den värld som hans trygga hem vänt ryggen men som nu tycks vara deras enda räddning. 

Att reducera handlingen i ”Princess Mononoke” till en kort synopsis är som att göra sushi av en val. Parallellen är fruktansvärd och egentligen inte ens ett försök till simpelt rasskämt utan bara lika befängd som den föregående tanken.

Det här är matiné av det mer grandiosa slaget. De komplextyngda animerade filmer vi har idag försöker febrilt prestera ikapp för att imponera på en allt mer krävande barnmassa. En som tuggar sönder koncepten snabbare än popcorn och glömmer de lika snabbt som sitt senaste sockerrus. ”Princess Mononoke” minner om en tid då agendan sattes av visionära filmskapare med tanke och eftertanke. Här finns mer att hämta än de smått platoniska one liners filmbolagen pk-kryddar sina verk med. Det är möjligen lätt att avfärda argumentationen med att barn av sin tid älskar just sin egen tid men det här är mer än bara nostalgi, det är helt enkelt ren insikt. 

Ett av de viktigaste elementen i ”Princess Mononoke” är musiken. Komponerad av Joe Hisaishi liknar den knappast någon melodi som ackompanjerar första bästa Disney-animation. Visst sjungs det men inte i bemärkelsen musikal. Tillvägagångssättet är moget och påkostat och minner mer om en spelfilm. Med tretton år på nacken håller sig Miyazakis verk väl i klass med dagens klassiker som ”Sagan om Ringen”, ”Fantasia”, ”Willow”, ”Harry Potter” med flera. Och att avfärda ett av 90-talets viktigaste animerade verk som en barnfilm är ett ignorant misstag. 

För blodigt brutalt för de allra minsta kan den kanske erbjuda underhållning för de något äldre men det är antagligen hos en småvuxen publik som ”Princess Mononoke” hittar sin riktiga målgrupp. Den som kan ta till sig det mångbottnade budskap som behandlar allt från hat och kärlek, till miljöförstöring och krig. 

Miyazakis skapelser låter sig inte begränsas av regler och normer utan tycks skapade ur ren och pur genialitet. Det är vackert, eggande och fantastiskt fängslande att träda in i en sann konstnärs värld. Färger, former och ljud i en samklang som med sin mystik frammanar en tät anda. Att beskriva en känsla är inte det enklaste men med flummigheten så när kondenserad är det just så nära man kommer. En känsla av det pittoreskt exotiska som gör barn av den vuxnaste av oss.