Prinsessan och grodan 2009

Pixar har ju tagit platsen långt före Disney (även om de nu har samma ägare) vad gäller animerade filmer som tilltalar både barn och vuxna. De vågar ta annorlunda grepp, som att tex nästan utesluta dialogen ("Wall-E") eller att visa riktig sorg ("Upp"). Därför mottas de också ofta bättre av kritiker.

Disney, däremot, har ju mer stått för det sockersöta och förutsägbara där alla karaktärer ritas som Barbie och Ken. Med "Prinsessan och grodan" försöker de ta ett par staplande steg bort från detta. Dels är Tiana den första huvudkaraktären som är svart - även om det hade varit trevligt om man inte bara förstått det av att hon växt upp i New Orleans slum med en svart pappa, utan att det även synts i hennes utseende. Dels har man vänt bak och fram på den klassiska berättelsen genom att "prinsessan" blir groda av kyssen istället för att grodan blir prins - säkert har man sneglat mot Shrek här.

Intentionerna finns alltså, även om man förstås hade kunnat göra mycket mer för att komma bort från klyschorna. Men i slutändan är detta ändå en klassisk Disneyrulle. Musikalnumren finns där, de lustiga små bikaraktärerna som får en att skratta likaså, och temat är självklart att kärlek är det viktigaste av allt. På något sätt är det man får vara inställd på och då bjuder faktiskt "Prinsessan och grodan" på en riktigt fantastisk filmupplevelse.

Disney har den här gången valt att gå tillbaka till riktiga teckningar istället för datoranimerat och visst kan det bli häftiga effekter med CGI men det är ändå något magiskt över det handritade. Förutom flera vackra exteriörer som tex den allra första bilden när vi glider in mot familjen La Bouffs villa, så imponerar skuggdemonerna i skepnad av Sagan om Ringens Nasgul och även det tidiga musikalnumret som går i en dammig brun-orange ton likt gulnande, gamla fotografier.

Musiken är också värd att notera. Det har hörts klagomål över att den inte är lika minnesvärd som i tidigare Disneyfilmer och menar man att det inte finns några sjung-me'-iga "hits" som "En helt ny värld" (Aladdin) och "Havet är djupt" (Lilla Sjöjungfrun) så kanske det stämmer. Här har man istället utnyttjat skådeplatsen New Orleans och vi får höra en hel del svängig jazz och cajun.

Men framför allt gillar man "Prinsessan och grodan" för dess humor. Det finns otaliga tillfällen då skrattet inte går att hejda och karaktärerna är lika välskrivna som dialogen. Tianas hysteriska vän, rikemansdottern Lottie, som går från bortskämd skitunge till prinshungrande ung dam, är en av dem, eldflugan Ray med sitt melodiska cajun-tugg och ändlösa kärlek till den starkaste stjärnan är en annan. Men även prinsen, Naveen, är faktiskt naiv och löjlig nog för att man ska dra på smilbanden, speciellt när han ser sig nödgad att överförklara sina mest uppenbara skämt.

Som vuxen skulle jag förstås helst välja den engelska originalversionen, men eftersom jag nu fick se den svenskdubbade kan jag ju ändå passa på att nämna att även den var riktigt bra. Så föräldrar kan lätt hänga med sina barn som inte läser undertexter och ändå njuta av det.

Trots alla klassiska klyschor, som Disney verkar ha svårt att skaka av sig, känns det ändå som om "Prinsessan och grodan" kommer med något av en frisk fläkt. Nivån på smörigheten hålls i schack genom nästan hela filmen och att man satsat mycket på humor tycker jag betalar sig. Att Tiana dessutom är en modern kvinna som, i alla fall i början, hellre uppfyller sin dröm om att starta en restaurang istället för att jaga fjolliga prinsar får väl också räknas som ett plus i kanten.