Priscilla 2023

Minns ni Baz Luhrmanns storslagna epos ”Elvis” från förra året? Detta är inte i närheten av den, och det är bara av godo. 

 

Sofia Coppola är föga intresserad av glamouren, med de blinkande lamporna som inramning. Hon vill istället rikta fokus på henne, den drömmande flickan som bestals på sin ungdom. ”Priscilla” är en stämningsfull och sinnlig upplevelse i rosa fluff, skarp eyeliner och hårspray. Men under ytan är detta en studie i grooming, och det känslomässiga, men också fysiska fängelse det resulterar i.

 

Priscilla Beaulieu är bara 14 år när hon träffar den tio år äldre Elvis Presley. Hennes pappa är militär på en bas i Västtyskland där Elvis gör sin militärtjänstgöring och genom gemensamma vänner introduceras den oskuldsfulla unga flickan till en av världens mest kända män.

 

Han har hemlängtan och är allmänt ängslig över sin tillvaro, och finner tröst i Priscillas ungdomliga hänförelse. De två inleder en slags platonisk kärleksrelation och bara året efter, flyttar hon över Atlanten och in på Graceland. Livet där blir dock inte riktigt som hon hade hoppats på och mycket av hennes tid går åt till att vänta på Elvis. Han är väldigt upptagen med att smörja kråset av sin karriär, och ligga runt med andra kvinnor, medan hans barnbrud mer eller mindre är inlåst hemma, törstande efter ömhet.

 

Förhållandet är från början minst sagt problematiskt. Priscilla matas med piller och sprit och blir omhuldad av ytlig omsorg. Elvis dirigerar allt, hur hon ska se ut, föra sig och vem hon ska umgås med. Hon är fast i ett liv som inte är hennes och det är otroligt sorgligt. Samtidigt är det inte alls svårt att förstå förtjusningen från den unga Priscillas perspektiv. Hon blir förförd av världens sexigaste man, får presenter, leva i flärd och hon faller givetvis pladask. Vad han vill med henne, vill man inte ens tänka på, och det är tack och lov heller inte i fokus här. Vi förstår att Priscillas oskuldsfullhet var en osund fetisch för the King, men då detta är Priscillas historia, så låter vi vidare analyserna av hans avsikter vara.

 

Filmen är baserad på Priscilla Presleys bok ”Elvis och jag” från 1985, och hon är även med och producerar. Jag får därför anta att det här verkligen är hennes historia, så som hon vill få den berättad. Och det känns bra, då hon länge nog har levt i skuggan av deras relation.

 

Stjärnan Cailee Spaeny (”Mare of Easttown”, ”Devs”) är slående lik en ung Priscilla, och gör en strålande och nyanserad insats i rollen som henne. Hon är ljuv och oskuldsfull, med en tonårings spirande känslor i blicken, samtidigt som andra uttryck andas av sorg och klaustrofobi. Jacob Elordi (”Euphoria”) är lika bra. Hans version av Elvis är nedtonad och mänsklig, och det blir också därför så otäckt i vissa scener, när han exploderar i vrede på grund av någon inbillad oförrätt. Jag tycker att det är väldigt befriande att han inte ”härmar” Elvis, utan mest bara är en ung man, vars mjuka och fina sidor vår huvudperson förälskar sig i.

 

Jag tycker mycket om filmen. Den blir bara bättre med tiden, och är svår att sluta tänka på. Dock saknar jag ett driv i dramaturgin. Det är som att historien stundvis krypkör fram och trots upprepade tramp på gasen, så får den inte riktigt upp farten.

 

Det finns sådant jag saknar, som hade kunnat göra detta ännu bättre, men även i den bristen finns andra kvaliteter som lyfter upplevelsen. Värdet finns istället i det vackra visuella, i historiens många outtalade detaljer, i agerandet och den bitterljuva och brutala skildringen av dröm och förhoppning som ett fängelse.

 

”Priscilla” är en väldigt fin film om förförande manipulation och maktobalans som följer. Men detta är också ett drama om en kvinnas längtan och långa väntan efter lovad kärlek. Den kom aldrig, så till sist gick hon.