Prisoners of the Ghostland 2021

Jag har alltid gillat det otämjda i en bra festivalrulle.

Är ditt inre ett landskap av myllrande idéer, vilda uttryck och genrémashups? För all del ta dig en aperitif, goda regissörssjäl. Entusiasmen dalar betänkligt om du som i det här fallet stövlar in med leriga gummigaloscher och rusar runt i cirklar, men du fick en chans, dörren stod öppen.

 

Regissören Sion Sono är  en poet och kultfigur i hemlandet Japan. Jag har inte sett något av hans tidigare verk men har noterat att flera av dem fått bra respons på internationella filmfestivaler.  Tyvärr kommer jag inte sälla mig till skaran fans efter att ha upplevt härdsmältan ”Prisoners of The Ghostland”.

 

XYZ films är förvisso kända för sina udda, provocerande filmer - inte sällan med Nicholas Cage i huvudrollen.  Kultstudions samarbete med Sono urartar dock snabbt till en slags dadaistisk krigsförklaring mot alla former av spärrar och minimalism – det är vråltjockt med visuella uttryck, idéer och statister i varje frame. Den handling sveps snabbt med i en massiv flodvåg av gags och blir  helt oväsentlig

 

Cage är en bankrånare som sitter av ett lång straff i Samurai Town - en serietidningsstad där öst möter väst. Han erbjuds frihet mot att ge sig ut i  titelns farliga ödemark, Ghostland och hitta den förrymda Bernice - en adoptivdotter till stans genomkorrupta ledare, Guvernören" (Bill Moseley). Som väntat har Bernice mer än goda (Sofia Boutella) goda skäl att fly fanskapet. 

Efter att Cage sätts i en specialtillverkad kostym med sprängladdningar kring nacken och familjejuvelerna för att hålla sig i schack och behandla den bortsprungna damen gentlemannamässigt skickas vår antihjälte iväg till ödemarken, dit han av oklar anledning försöker ta sig på en cykel modell mindre i filmens kanske roligaste scen.

 

Väl i det förödda Ghostland stöter vår antihjälte på en motståndsrörelse av utstötta som ser honom som sin frälsare. Det är måttligt kul - bitvis. Lite synd då att filmen i samma andetag vevar på med bisarra skräckmoment och svinläskiga masker som ska ge skenbart djup åt handlingen. 

 

Cage spelar ett destillat av sina galnaste rollfigurer de senaste tjugo åren och samtliga scener där Cage skriker mot himlen (ibland bokstavligen) och sprattlar runt tillhör filmens bättre. Det är när den ger sig in på metaforer och ger pretentioner av någon form av djupare essens som Prisoners blir riktig jobbig.

 

De visuella uttrycken är genomarbetade och det märks att många personer har jobbat för att levandegöra en färggrann, bitvis skrämmande apokalyptisk värld där öst möter väst. Men scenografi och rekvisita kan inte bära upp en hel film. Vissa kommer rättfärdiga Prisoners påfrestande excesser med att ropa att allt är med glimten i ögat -  det är ju bara ”Gonzo!”. För min del ser jag form före innehåll - tanketrådar och stämningar som inte gifter sig särskilt väl med varandra och birollsfigurer och spår som inte ökar engagemanget för helheten på något sätt.

 

Ett exempel på hur oengagerande det hela är - Boutellas förvandling från ett passivt våp till en actionhjältinna sker på slappast möjliga sätt i filmens sista fem minuter. 

Statisterna får en närmast bisarrt central roll i filmen. Denna myllrande, skämtande, dansande hop sätter tonen för den kaotiska andan i Samurai Town. Men ju mer plats de tar desto mindre intressanta ter sig huvudkaraktärerna – Moseleys guvernör, hans ovilliga högra hand, en infantil och bindgalen andra adoptivdotter – de är alla infantila samlarkort med drivkrafter som är helt sekundära till filmens stilistik.

 

Som åskådare kryssar man avtrubbat runt i det olustigt förvridna bygget där komiskt exploderande pungkulor på något sätt ska samsas med metaforiska masker och en grekisk kör av statister som ibland härjar runt en metaforisk spöklocka. Var är ingången? Nevermind, var är utgången?

 

”Prisoners of the Ghostland” är en film där idéer och uttryck ständigt skär sig mot varandra. Den är gästen som har käkat efter midnatt och muterat till en blandning av prettosymbolik och Tarantinopastich som inte går att ha i möblerade rum ...och får dig att önska innerligt att du aldrig öppnat dörren.