Professor Marston and the Wonder Women 2017

För att vara den största kvinnliga superhjälten genom tiderna är Wonder Women tämligen okänd. Visst skulle vi alla kunna identifiera henne vid en bildkonfrontation - men där slutar kunskaperna för många. Trist nog, ska sägas, med tanke på hur könsfördelningen ser ut i genren. Med ”Wonder Woman” som kom tidigare i år lärde vi känna Diana Prince lite bättre, och i ”Professor Marston and the Wonder Women” riktas strålkastaren mot hennes skapare.

”Professor Marston and the Wonder Women” är alltså den osannolika historien om hur psykologiprofessorn William Moulton Marston blev serieskapare, och kanske framförallt om hur två kvinnor i hans närhet inspirerade till de tidiga seriernas ganska udda mix av kvinnlig frigörelse, bondage-estetik och sexuell busighet.

När filmen drar igång är det i början av 1930-talet. Platsen är Radcliffe College i Massachusetts, där höstlöven virvlar över promenadstråken och alla bär sanslöst välsittande kostymer. William Moulton Marston (Luke Evans) och hans fru Elizabeth Holloway Marston (Rebecca Hall) bedriver forskning om mänskligt beteende, och är ständigt på jakt efter nya spännande människor att studera. De ser sig själv som intellektuella jämlikar på alla sätt, men det är Marston som är professor, helt enkelt för att han är man.

Deras väl inarbetade dynamik förändras när de får en ny assistent i form av den unga skönheten Olivia Byrne (Bella Heathcote). Knappt hinner hon börja innan det hettar till på alla fronter, och när paret Marston mitt i allting uppfinner lögndetektorn blir det minst sagt laddat i laboratoriet. För att maskinen ska kunna testas måste man ställa frågor som får blodtrycket att stiga – och för varje lysten blick som kastas och varje svar som ges blir det allt tydligare att flirtandet bara kan leda till en sak: sänghalmen, för dem alla tre.

Med jämna mellanrum klipps det till en inte allt för avlägsen framtid i vilken Marston sitter i förhör angående serietidningarnas oanständiga innehåll – men under filmens första hälft ligger allt fokus på den kärleksfulla trion och deras sexuella upptäcktsfärder. Människor i deras omgivning är naturligtvis inte lika öppensinnade, och snart får deras polyamorösa leverne allvarliga följder. Inte jätteallvarliga. Men ganska allvarliga.

Titt som tätt får vi se väl valda serierutor som speglar händelserna i filmen. Men även om det är kul att få veta hur karaktären Wonder Woman formades är det ingenting som filmen står och faller med, och det mesta förklaras faktiskt redan i filmens trailer. Istället är det de mänskliga relationerna som står för sprängstoffet. Regissören och manusförfattaren Angela Robinson har onekligen en kärlek till sina karaktärer. Dialogen är snärtig och trion Evans, Hall och Heathcote har kemi så att det räcker och blir över. På samma sätt som karaktärernas kärleksrelation skapar någonting som är större än dem själva skapar skådisarnas fundamentalt väsensskilda närvaro en spännande dynamik på bioduken.

Efter att ha sett de obligatoriska ”så här såg de ut i verkligheten-bilderna” under eftertexterna kan jag konstatera att de tre kanske inte var världens mest bildsköna trio: men i filmen har man gått all in på någon slags objektiv sexighet, kanske bäst exemplifierad av Luke Evans anakronistiska hunkighet. Särskilt trovärdigt är det inte, men den som suktar efter bröstvårtor i motljus och närbilder på munnar som möts kommer definitivt att få sitt lystmäte.

Dessvärre misstänker jag att någonting har gått förlorat när man valt att skildra ämnen som dominans, underkastelse och sadomasochism genom samma oskuldsfulla lins. Förmodligen har man varit så rädd för att genera sin publik att man i ren panik suddat ut allting som skulle kunna betraktas som utmanande, och valt mys och charm framför autenticitet. Det gäller även karaktärerna, som porträtteras som så härliga, fria och rättrådiga att ”Professor Marston and the Wonder Women” i sina stunder känns mer som en fantastisk saga än ett verklighetsbaserat drama i 30-talsmilö. Känslan förstärks av den överväldigande musiken och de breda penseldragen.

Ytligheten till trots är ”Professor Marston and the Wonder Women” en kul och charmig film med duktiga skådisar, snygg inramning och ett viktigt budskap. Romantikern har kanske mer att hämta än serietidningsnörden, men det är onekligen en ursprungshistoria värd att berätta. Och du kommer garanterat aldrig att se på ”Wonder Woman” på samma sätt igen.