Prom Pact 2023

När regissören Anya Adams tar över high-school-stafettpinnen efter John Hughes är det med klar till övertydlig samtidsförankring.

 

Sistaårsstudenten Mandy har sökt in till Harvard, men blivit ”waitlisted”. Nyheten för henne rakt ner i en gråta-sig-fördärvad-i-bilen-scen tills hon kommer på den briljanta idén att erbjuda skolans it-boy privatundervisning mot förhoppningen att som tack få ett rekommendationsbrev från dennes far – senator Lansing. En premiss som bara kan gå fel i linje med high-school-klassiker som ”10 orsaker att hata dig”, och ”Can’t Buy Me Love”. Men också en klar hyllning till de filmer som banat vägen för ”Prom Pacts” existens.

 

Istället för att vara ett unikt grepp på high-school-romance-konceptet är filmen snarare ett välklippt och välspelat collage av allt som någonsin producerats inom genren. Vi har de bästa vännerna Mandy och Ben som inte beblandar sig med dem de kallar för ”everestare” (d.v.s. normies, mugglare, eller rätt och slätt vanliga tonåringar), den snygge it-boyen, den rolige studievägledaren, det hipstriga stammishaket, de ytterst trendiga (och troligen dyra) outfitsen, plugg-montaget, ha-kul-på-dansgolvet-balscenen och musiken (varvat tophits med 80-talsklassiker såklart).

 

Och det är mysigt. Förutom när samtidsförankringen blir väl påfallande uppenbar. På det där dåliga sättet som gör att det känns mer förskole-collage än Berghs-montage.

 

Mandy har nämligen såklart en affisch av Greta Thunberg på väggen, ett klistermärke på datorn som skriker ”rädda alla bin”. Hon är vegetarian och lierad med skolans gaypar. Skolans it-boy ber också om tillåtelse att få röra vid hennes arm när han ska lära henne spela basket. Först irriteras jag över dessa ständiga politiska påminnelser, men sedan tvingas jag inse att Mandy är en sammanfattning av nutidens alla medvetna nördtjejer och blir påmind om mitt eget feministiska uppvaknande i sena tonåren (när pappa tvingade mig läsa ”Det eviga kriget mot kvinnan”) och att jag varit precis lika rabiat och ofiltrerad.

 

Med den insikten finner jag Mandys karaktär snarare välskriven och ett otroligt, om än överdrivet, träffsäkert porträtt av samtiden. Och det är gulligt när hon ställer sig frågande till huruvida flickvännerna egentligen gillar de 80-tals rullar som deras pojkvänner använder som props för sina balinbjudningar.

 

Naturligtvis har de också klämt in en hel del 80-talshits som ”Love Hurts” och ”Love is a Battlefield”, scenografi och kostym är matchande färgsprakande och det är otroligt karismatiskt, om än superamerikanskt. Jag är dock osäker på hur kul unga vuxna av idag tycker det är med scenreferenser till ”Snacka går ju…” och ”Breakfast Club”, eller om de ens sett dem?

 

Och frågan blir emellanåt vem filmen är ämnad för? Nostalgikerna, nästa generations politiker eller de med självinsikt nog att droppa kommentarer som “Just because I don’t advertise it on my t-shirt doesn’t mean I’m not a good person“. Men absolut en mysig matiné på en fjärde dejt. För romantisk – det är den.