Proxima 2019

Den franska astronauten Sarah Loreau (Eva Green) har just fått sin livsdröm uppfylld – hon ska delta i en rymdexpedition, ett sorts generalrep inför människans jungfrufärd till Mars. Projektet innebär en årslång vistelse på Internationella Rymdstationen tillsammans med två manliga kollegor, varav den ena är en arrogant och manschauvinistisk jänkare (Matt Dillon). Han förklarar för en större grupp kollegor och anhöriga på European Space Agency att det ska bli helsmutt med en fransyska ”däruppe” eftersom de lär vara virtuoser i köket. Sedan lämnar han över mikrofonen till Sarah.

Prognosen för ett framtida samarbete i den mest människofientliga miljö som överhuvudtaget går att föreställa sig ser inte lysande ut. Vidriga kollegor är bara ett otacksamt livsvillkor bland många andra, vi som inte har en klaustrofobisk rymdkapsel som arbetsplats kan ju åtminstone hålla sådana existenser på en armlängds avstånd.

Några veckor in på det sista förberedande träningslägret visar sig Dillons rollfigur ändå vara en hygglig, om än lite bufflig prick. Snäll innerst inne, så att säga. Vill man vara cynisk kan man säga att den konflikten slarvas bort. Men det sociala samspelet mellan astronauterna är å andra sidan inte filmens huvudfokus.

Mer än något annat är ”Proxima” en intim berättelse om kärleken och den oundvikliga separationen mellan mor och dotter. Sarahs åttaåring Stella har visserligen länge varit införstådd med att mamma en dag kommer att resa ut i rymden, när datumet kryper närmre stegras känslorna av svek och ren sorg till dess att relationen testas ordentligt.

Förhållandet mellan Sarah och Stella skildras med stor ömsinthet utan att bli kletigt sentimentalt. ”Proxima” vill samtidigt gärna kommunicera till sin publik hur orättvist kvinnliga rymdfarare blir behandlade jämfört med sina manliga motsvarigheter. Allt ifrån fördömande kommentarer från den kvinnliga psykolog som egentligen är där för att underlätta separationsprocessen till sexistiga grundantaganden från allmänheten, budskapet är tydligt: En mor överger inte sitt barn. Och självklart lever gamla föreställningar om könsroller kvar även i de mest progressiva av verksamheter. Historiskt sett har manliga astronauter varit normen, fruar och barn mest rekvisita i sammanhanget. Att påpeka sådana orättvisor är alldeles rimligt.

Samtidigt tycks filmen vara hundraprocentigt övertygad om att kärleken mellan mor och dotter är unik, djupare och mer innerlig än vad en far någonsin kan hoppas på. Stellas pappa framställs som en fyrkantig och småsint nörd med begränsad kapacitet för empati. Vissa skulle säga att en sådan kategorisk värdering inte heller är supermodern.

Med sin autentiska estetik – man har spelat in på riktiga europeiska astronautträningsanläggningar – och brist på tillkämpad dramatik är ”Proxima” en ovanligt dämpad film för sin genre. Lysande ”First Man” är exempelvis, på gott och ont, ett mer storvulet och heltäckande försök att berätta en liknande historia. I ”Proxima” lämnas politik och andra världsliga omständigheter därhän. Här handlar det uteslutande om det emotionella.

Det är gripande, realistiskt och lite blodfattigt.