Psalm 21 2010

Prästyrket verkar inte garantera någon harmonisk tillvaro, det blir Henrik (Jonas Malmsjö) smärtsamt varse när han beger sig till den norrländska obygden för att nysta i sin faders plötsliga död. Pappa Gabriel (Per Ragnar) var även han predikant, vad det verkar i en församling som tycks ha fler skelett i garderoben än Tara Reid, och hur var det nu egentligen ställt med farsgubbens eget gudsfruktiga leverne?  Lägg till kontaktsökande flickspöken, monstruösa mardrömssyner och uppdagade familjehemligheter av den allra toksvartaste nyansen, och det är lätt att förstå att Henrik får det körigt.

Huvudkaraktärens envist rakryggade tro på att helvetet inte finns utmanas med andra ord å det bestämdaste; visst kan man anmärka på att delar av historiens stränga teologiska aspekter avger en lätt unken doft, en svartvit inställning till religion och kritik av den som stundtals känns väl daterad år 2010. Å andra sidan är det lätt att köpa att de gammeltestamentliga uttrycken förstärks i enlighet med den genre som filmen verkar i, och att problematiserandet därmed kan lämnas därhän. Här ska skrämmas och inte filosoferas.

Det är en skräckfilm av klassiskt snitt, en svensk replik till filmer som "The Ring" och "The Grudge", och som sådan har "Psalm 21" en konsekvent och uppriktig fräschör.  Och läskigt är det, stundtals fruktansvärt obehagligt.

Regissör, manusförfattare och medproducent Fredrik Hiller har i "Psalm 21" upphöjt greppet att oväntat visa förruttnande ansikten till berättarteknisk princip, halvvägs in i filmen känns det som att den plågade Henrik inte kan vända sig i någon riktning utan att möta ett datoranimerat anlete som förvrids och komposteras till en vrålande dödsmask. Jag kommer på mig själv med att kisa med ögonen i långa stunder - blundar man för länge så missar man tyvärr en ledsamt underutnyttjad Julia Dufvenius i rollen som Henriks flickvän - och pusta ut en aning när det hela är över.

Skrämmande på ett annat och mindre avsett vis är ett par dialogpartier - visst var det ett tag sedan nu som man såg en avspänt trovärdig bibelcitatsduell? - och en epilog som jag försöker, men inte lyckas, rationalisera genom att i fantasin låta Fredrik Hiller överlåta regiansvaret på en avgångsklass från Handelshögskolan. Här gör det ont, på fel sätt, på Stefan & Krister-sätt.

Oavsett den beska eftersmaken och en del klichéer (lagstiftningen mot långhåriga spökflickor på film har i skrivande stund inte klubbats) så levererar "Psalm 21" helt i enlighet med vad den företar sig. Den aspirerar inte på originalitet på samma sätt som "Låt den rätte komma in" utan förlitar sig på en klassisk skrämselfaktor enligt "BU!"-princip, men den gör det effektivt, samtidigt som den kompletterar med en stämning som hela tiden garanterar att allting kommer att braka åt helsefyr. Svensk skräckfilm är kanske inte frälst, men den mår lite bättre nu.