Psykos i Stockholm 2020
Synopsis
En mamma och hennes dotter är på väg till Stockholm för att fira dotterns 14-årsdag. Redan på tåget börjar mamman uppföra sig konstigt och dottern befarar att ännu en psykos är på väg att ta hennes mamma i besittning. Trots tecknen försöker de genomföra semestern som planerat. När mammans tillstånd trappas upp blir dottern lämnad ensam och får under några magiska dagar och nätter utforska Stockholm på egen hand.
Info
Originaltitel
Psykos i Stockholm
Biopremiär
28 augusti 2020
Digitalpremiär
28 december 2020
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
TriArt Film
Längd
Ömsint vansinnesskildring som tappar formen
Det suggestiva dramat ”Psykos i Stockholm” är absorberande i enskilda scener, men berättelsen svävar ut och hade behövt en strängare hand i redigeringen.
Det börjar låta illavarslande redan på tågresan till Stockholm. Dottern är bekant med varningssignalerna. Mamman blir stundtals disträ och frånvarande, stundtals provokativ och grov i mun. Nyss var hon uppspelt och förväntansfull, nu är skämten direkt olämpliga och associationsbanorna verkar frikopplas helt.
Väl framme i huvudstaden brakar allting loss. Mamman börjar ropa förolämpningar åt vilt främmande människor på en lunchrestaurang och farhågorna besannas. Modern är psykotisk, igen. Den enda lösningen är tvångsvård och tung medicinering. Dottern får fira sin fjortonårsdag på egen hand, ensam i Stockholm, medan mamman bombarderar henne med mobilsamtal som handlar om spionerande pelargonier och mystiska fåglar.
Dottern utforskar staden och sina egna gränser. Hon gör nya bekantskaper och driver omkring i ett drömnära tillstånd, pejlar sitt psyke med ett ekolod och försöker förhålla sig till mammans galenskap och kärleken till henne. Det är ett identitetsskapande under akuta omständigheter. Upplägget är skrämmande och dramatiskt tacksamt, och ”Psykos i Stockholm” är formmässigt djärv. Filmen är fylld med förtätade känslolägen, subtila förskjutningar i tonalitet och visuellt slående detaljer.
Den är även fylld av scener som borde ha behandlats mycket strängare med saxen, långa ordlösa passager som gör att historien tappar fokus och nerv. Här finns en högst relevant kritik av psykvården och ett överflödigt stickspår som handlar om dotterns sökande efter en frånvarande pappa.
Regissören Maria Bäcks manus bygger på självupplevda erfarenheter, och filmen inleds med en autentisk speaker där hon och hennes mor ser tillbaka på den traumatiska Stockholmsresan för tjugo år sedan. Trots det pendlar dialogen i filmen mellan ytterligheter. För den som har varit nära en psykossjuk person är det lätt att känna igen mönster i mammans paranoida svammel, medan andra repliker klingar falskt och förtar realismen.
Den uråldriga klyschan ”kill your darlings” brukar tråkigt nog vara som mest befogad när det gäller djupt personliga filmer, och ”Psykos i Stockholm” är ett typexempel. Det hindrar inte att den är suggestiv och smått fascinerande i enskilda scener – helheten hade däremot krävt en klarare blick eller åtminstone en till omgång i redigeringen.
Väl framme i huvudstaden brakar allting loss. Mamman börjar ropa förolämpningar åt vilt främmande människor på en lunchrestaurang och farhågorna besannas. Modern är psykotisk, igen. Den enda lösningen är tvångsvård och tung medicinering. Dottern får fira sin fjortonårsdag på egen hand, ensam i Stockholm, medan mamman bombarderar henne med mobilsamtal som handlar om spionerande pelargonier och mystiska fåglar.
Dottern utforskar staden och sina egna gränser. Hon gör nya bekantskaper och driver omkring i ett drömnära tillstånd, pejlar sitt psyke med ett ekolod och försöker förhålla sig till mammans galenskap och kärleken till henne. Det är ett identitetsskapande under akuta omständigheter. Upplägget är skrämmande och dramatiskt tacksamt, och ”Psykos i Stockholm” är formmässigt djärv. Filmen är fylld med förtätade känslolägen, subtila förskjutningar i tonalitet och visuellt slående detaljer.
Den är även fylld av scener som borde ha behandlats mycket strängare med saxen, långa ordlösa passager som gör att historien tappar fokus och nerv. Här finns en högst relevant kritik av psykvården och ett överflödigt stickspår som handlar om dotterns sökande efter en frånvarande pappa.
Regissören Maria Bäcks manus bygger på självupplevda erfarenheter, och filmen inleds med en autentisk speaker där hon och hennes mor ser tillbaka på den traumatiska Stockholmsresan för tjugo år sedan. Trots det pendlar dialogen i filmen mellan ytterligheter. För den som har varit nära en psykossjuk person är det lätt att känna igen mönster i mammans paranoida svammel, medan andra repliker klingar falskt och förtar realismen.
Den uråldriga klyschan ”kill your darlings” brukar tråkigt nog vara som mest befogad när det gäller djupt personliga filmer, och ”Psykos i Stockholm” är ett typexempel. Det hindrar inte att den är suggestiv och smått fascinerande i enskilda scener – helheten hade däremot krävt en klarare blick eller åtminstone en till omgång i redigeringen.
| 25 januari 2020 09:50 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (4)
Nästan mer som en dokumentär än en spelfilm. Tar upp ett viktigt ämne. Bra skådespelarinsatser. Kanske något att visa i skolorna för att diskutera psykisk ohälsa? Som spelfilm är den dock ingen höjdare, ganska seg och ojämn.
En mamma och sin dotter åker upp till Stockholm för att fira dotterns 14-års dag, det blir inte riktigt som dem tänkt sig, då mamman börjar hamna i en psykos på tåget upp och det slutar med att dottern får lämna in sin mamma på akutpsyket och själv irra runt i storstaden, ensam och förvirrad.....
Ganska jobbig och tung film, förstod inte sensmoralen eller budskapet riktigt och skådespelar insatsen från mamman var inte så förtroendeingivande, då spelade dottern bättre, men filmen tog tyvärr aldrig tag om en och är därför redan glömd på väg ut från biosalongen ....
Betyget blir en tvåa...
Cast:Josefine Stofkoper, Josefin Neldén,Sanaz Saidi mfl...
AA
Tappar formen?? Detta är något av det mest stilistiskt säkra jag har sett en svensk film på länge. Foto och ljud och klipp är i toppform. Kolla in och bedöm själva. Om du har erfarenhet med psykvården i familjen kommer du utan tvekan bli starkt berörd. - S.