Pulse 2006

Låt inte det ovanstående låga betyget avskräcka dig riktigt än. ”Pulse”, som är en remake av den japanska skräckfilmen ”Kairo” från 2001, kan mycket väl vara det mest lovande låga betyg jag gett till en rysare och det lockar konstigt nog till att se originalet. I ”The Ring” tog ondskan sin väg genom ett VHS-band och i ”Phone” utvecklades tekniken och nådde mobiltelefonen. ”Pulse” tar ytterligare ett steg in i vår IT-revolution och låter skräcken färdas genom datorn och dess trådlösa nätverk.

En våg med självmord drar över campus och Matties (Kristen ”Veronica Mars” Bell) expojkvän, som efter en tid av konstigt beteende tar livet av sig. Mattie börjar forska i vad som var fel och upptäcker snart att en internetsida (nej, inte MovieZine) verkar vara källan till allt ont, där den som besöker sajten tappar all lust att leva. Det visar sig att Matties ex släppt lös ett virus som inte ger sig på din hårddisk utan är ute efter din själ, och allt som verkar skydda mot ondskan är röd tejp på dörrar och fönster.

Jag hör själv hur det låter, skittöntigt är en kraftig underdrift men faktum är att ”Pulse” konstigt nog har sina kvalitéer. I enstaka scener lyckas den faktiskt bjuda på ren skräck. Nu är dessa scener väldigt få och det bestående intrycket bjuder på skrattretande dramaturgi, men i alla fall. Hade man bara lagt ner lite tid utöver den snygga ytan och också gett några uppbyggnadsscener lite mer tid här och där hade ”Pulse” kunnat bli den bästa rysarremaken sedan ”The Grudge”.

För snyggt är det, specialeffekterna är påkostade och fotot är coolt stämningshöjande. Även vissa scener, speciellt i filmens början bjuder på en del pulshöjande skräck. Fast i sin hets av att bjuda på snygg yta tappar manusförfattaren Wes Craven och regissören Jim Sonzero något på vägen, nämligen en fungerande historia att bygga sin skräck runt.

Största problemet filmen besitter är att den inte litar på sig själv och att den på något sätt finner en distans till sitt eget manus, vilket jag tycker är väldigt konstigt för det leder till att ingen tror på sitt manus, varken filmmakare eller skådespelare och till slut publiken. Ett annat stort problem är att den tenderar att bli lite för episodisk och övergångarna mellan dödsfallen blir klumpiga, och även om rysare aldrig bjuder på en välutvecklad karaktärsskildring så faller den helt bort i ”Pulse”.

När det börjar uppdagas varför alla självmord sker och vem/vilka den röda tejpen skyddar mot så är första tanken som slår mig: fiasko. Men faktiskt, när det sjunkit in något, slagit rot och börjat utvecklas så gillar jag upplägget där man blandar en hederlig spökrysare med ny teknik och tankesätt. Att det sen inte levereras helt tillfredsställande är bara synd.

Det finns kvalitéer i ”Pulse” som tyvärr drunknar i taskig regi, klåpig klippteknik och ett manus som helt spårar ur. Förhoppningsvis är det något ”Kairo” saknar, och kanske också mindre mascara på sin huvudrollsinnehavare.