Purple Rain 1984

Mannen, myten, legenden. Prince var onekligen en av våra största musiker och rockstjärnor. Men någon fantastisk skådespelare var han knappast och det är mer än tydligt i hans kända filmdebut. Det är både imponerande och aningen bisarrt hur han med minst sagt svajigt spel leder en så hyllad och framgångsrik 1980-talsklassiker.

 

Kanske är det för att han var en av få som kunde komma undan med att spela en så parodiskt mystisk och “plågad” protagonist som oblygt gör entré på motorcykel med gitarren på ryggen. Eller som romantisk bakgrundsmusik väljer en gråtande kvinna som spelas baklänges. Kanske hjälper det också att han praktiskt taget spelar sig själv i historien som (löst, antar man) bygger på hans eget liv.

 

Hans The Kid är sångare i bandet The Revolution, som liksom de flesta i filmen spelar sig själva. The Kid konkurrerar med kaxiga rivalen Morris Day om utrymmet på en populär nattklubbsscen men snart även om uppmärksamheten från en nyanländ, vacker kvinna (Apollonia Kotero). Men även konflikter i såväl bandet som mellan föräldrarna hemma distraherar The Kid och hotar hans spirande romans med Apollonia.

 

Det som både lyfter och i viss mån räddar filmen är den ikoniska musiken. Inte minst det välspelade ledmotivet som erbjuder en pampig, känslomässig final. Men hela soundtracket är tveklöst ett av filmhistoriens bästa med gott om örongodis för både Prince-fans och de mindre insatta. Låtarna fungerar - i viss mån - som kommentarer för delar av berättelsen men ger både Prince och den underskattade Day chansen att leverera några explosiva scenframträdanden. Speciellt scenen där Prince tar i från tårna för att sjunga ”The Beautiful Ones” inför en berörd Kotero är bland de bästa musikaliska filmscener någonsin.

 

Tyvärr håller inte den musikbefriade ramhistorien samma nivå. Här finns någonstans ett syfte att berätta om hur våldsamma fäders aggressivitet kan gå i arv och veteranen Clarence Williams III har några riktigt fina scener som pappan full av inre demoner. Men ofta liknar det en såpa med gott om cringe-dialog, vilket även gäller filmens romans som kommer från ingenstans. Och Prince sex appeal i all ära men en utdragen sexscen är mer obekväm än något annat.

 

Här finns också en del väntad men tröttsam, förlegad kvinnosyn. Prince lurar Kotero att strippa bara 20 minuter in i filmen och utdelar några scener senare en omotiverad örfil som aldrig får någon direkt konsekvens. Day är likt ur en tecknad film sådan överdrivet elak ”skurk” att han vid ett tillfälle får sin livvakt att kasta en kärlekskrank älskarinna i en soppcontainer! Han är liksom Prince ingen mästerlig skådespelare men har några kul ögonblick även om det är tydligt att han ska ha varit drogpåverkad under mestadels av inspelningen...

 

”Purple Rain” är en ikonisk 1980-talsfilm värd att se om inte för dess välförtjänt Oscarsbelönade soundtrack. Prince är dessutom en fantastisk artist och erbjuder sin typiskt udda, fascinerande närvaro även om skådespelet är ojämnt som bäst. Hans två andra försök på film - ”Under the Cherry Moon” och ”Grafitti Bridge” - gick desto sämre, kanske för att han själv regisserade. Här är musiken och scenframträdande ändå i centrum och då är det fyrverkerier vi snackar om.