Purpurfärgen 2023

Unga Celie (Fantasia Barrino) kämpar för att hitta sin identitet under fyra decennier av övergrepp och trauma i södra Amerika i början av 1900-talet. ”Purpurfärgen” är en filmatisering av Broadway-musikalen som baserades på den klassiska boken av Alice Walker. Det är alltså en anpassning av en anpassning, något som är både en fördel och en nackdel.

 

I regissörsstolen sitter Blitz Bazawule som tidigare imponerade med sin känsliga, om än svårtillgängliga, debutfilm "The Burial of Kojo". Med en musikalisk version av ”Purpurfärgen” tillbringar Bazawule en smittande glädje mer likt ”Black is King”, Beyoncés visuella album som han deltog i.

 

Det finns mycket att säga om makten med gamla Hollywood-musikaler. De skapades med så mycket skicklighet och omsorg och var, med all rätta, bland industrins mest framgångsrika genrer. Nuförtiden är en ekonomisk framgång inte alls en garanti och i många år blev de knappt ens producerade längre. Nyligen har tidvattnet vänt lite. Inte alltid ekonomiskt, men Hollywood vågar återigen ta den risken och förstår dess värde lite mer.

 

Själva musikalaspekten är både den starkaste delen med nya ”Purpurfärgen”, men även det som ibland sänker filmen från att nå källmaterialets känslomässiga höjder. Sångerna och de fantastiska prestationerna är ansvariga för de flesta av filmens mest minnesvärda ögonblick och de är upplyftande och triumferande. Det blir bara ett problem när manuset sen försöka växla tillbaka till det mörka misshandelsdramat som upptar så mycket av Alice Walkers roman.

 

Det finns en konstgjord känsla i stora delar av filmen. Den glädjande musikalen får lov att vara lite fejk, men det gör allvaret i dramat runtomkring svårare att köpa. Steven Spielbergs filmversion från 1985 fick liknande kritik för sina tonskiftningar, men sång och dans tar det till en helt annan nivå. Den övergripande storyn om karaktärernas känslomässiga svårigheter faller lite platt, trots hur gripande det är när de sjunger om det.

 

”American Idol”-vinnaren Fantasia Barrino gör sin storfilmsdebut som Celie efter att ha tidigare spelat karaktären på Broadway. Trots att Barrino inte har mycket skådespelarerfarenhet framför kameran lyckas hon bära filmen på sina egna axlar. Hon briljerar i de tysta stunderna med lika mycket finess som de magnetiska sångprestationerna.

 

Höjdpunkten är dock Danielle Brooks som står för många av filmens mer humoristiska stunder och starkaste musikalsekvenser. Det Oprah Winfrey gjorde i Spielberg-filmen gör Brooks minst lika bra här med samma roll. Varje scen hon är med i fungerar som en pitch för Oscarsgalan – nominera Danielle Brooks, hon stjäl hela filmen.

 

”Purpurfärgen” är lätt den bästa samlingen av röster av alla filmmusikaler på sistone, men bildmässigt når sekvenserna inte upp till den tekniska färdigheten bakom flera andra exempel. Att ”Wonka” ens var en musikal kan ha varit en överraskning för många, men visuellt är dess musikaliska sekvenser långt överlägsna allt ”Purpurfärgen” har att erbjuda. Spielbergs egna ”West Side Story” är nog så tekniskt perfekt som en filmmusikal kan bli, med dynamiska sekvenser så extremt välgjorda och genomtänkta att man får rysningar.

 

Blitz Bazawules ”Purpurfärgen” är inte riktigt på den nivån. Inspirerade visuella val som vissa starka drömsekvenser (framförallt en dans ovanpå en gigantisk grammofon) händer inte tillräckligt ofta för att passa in med resten av filmen. Det finns alltid något intressant att titta på, men det är sällan gripande.

 

Lyckligtvis faller alla problem åt sidan i filmens sista akt. Musikalen och dramatiken samverkar äntligen i harmoni och skådespelarna säljer den triumferande känslan för ett riktigt starkt avslut. ”Purpurfärgen” är ojämn, men i slutändan en väldigt givande upplevelse.