Push 2009

Till skillnad från många andra växande människor, slutade jag aldrig läsa serietidningar, och en effekt det har haft på mig är en i vuxen ålder fortsätt förtjusning i superhjältar. I världen som byggs upp i "Push" finns det nio varianter av psykiska superkrafter. Chris Evans spelar Nick Gant, en så kallad pusher, som är vad man kallar de som kan flytta saker med tanken. När unga fröken Cassie (Dakota Fanning) dyker upp i hans liv blir det med en mystisk myndighet i hälarna, som experimenterar med en drog som ska förstärka psykiska krafter, givetvis till nytta för nyss nämnda myndighet. Lika givet tänker inte den goda sidan låta elakingarna hålla på med sina droger. Det blir action.

Och det finns bra actionsscener, det ska jag inte sticka under stol med, en eller annan snygg fight. Problem uppstår när större delen av dem försvinner, göms, i ett rus av dålig klippning och skakig kamera. Jag är fullkomligt övertygad om att de två sakerna som skulle gjort mest för filmen, vore om redigeraren och kameramannen tog ett gemensamt nykterhetslöfte och la ifrån sig knarkpiporna. Jag brukar inte vara känslig, jag gillar den dokumentära känslan skakig kamera brukar föra med sig, och jag har en känsla av att det var en del av regissören Paul McGuigans mål, dock får det ju inte bli löjligt, och det är vad det blir här. Löjligt.

Nu ska jag inte få det låta som om det är filmens enda problem. Det är det inte. Tittar man under den epilepsiframkallande ytan, hittar man ett manus som inte skulle kunna hålla vatten. Som sagt, "Push" bär med sig ett riktigt coolt koncept och här finns bra idéer. Grundplotten är inget unikt, men det fungerar, och jag är svag för historier med elaka myndigheter som goliatistisk skurk. Gillar att heja på den svage lille David, sådana saker. Tyvärr hjälper det inte långt när plotthålen är många och användandet av krafterna, hur de fungerar och vad de har för effekt, är genomgående inkonsekvent. Just det sistnämnda är vad som kändes mest och värst, för det är sådant som är så tydligt, det finns verkligen inga ursäkter för en manusförfattare och regissör att inte upptäcka. Om man inte är lat. Vilket jag antar är den mest passande beskrivningen av manuskriptet, att det är ett resultat av slött skrivande.

Om jag ska säga några snälla saker, kan jag göra det om skådespelarna. Chris Evans och Dakota Fanning gör vad de under omständigheterna kan, de har skön personkemi och Dakotas karaktär uppvisar en härlig attityd, och Neil Jackson (känd från bland annat "Quantum of Solace" och gravt underskattade TV-versionen av "Blade") är som vanligt en ren fröjd att se arbeta.

Fast det är väl det. Bra skådespelare och, emellanåt, actionsekvenser som har sina stunder. I övrigt är "Push" på sin höjd en bortslarvad chans.