Pussel 2010

Maria del Carmen är en femtioårig argentinsk hemmafru som ägnar sitt liv åt att passa upp på sin man och sina två söner. På sin egen födelsedag är det hon som bakar tårtan, lagar all mat och fixar medan de andra tar det lugnt eller tjatar på henne om att köpa en viss sorts frukt. Att hon inte bryter ihop är ett under eftersom plågan verkligen syns i hennes trötta ansikte. Hon får ett pussel i födelsedagspresent som hon genast fastnar för och helt plötsligt har hon insett att hon har pusseltalang. Familjen är inte särskilt intresserade och hon känner sig tvingad att smyga med sitt nya intresse. Hon svarar på en annons för att få vara med i en turnering och på så sätt träffar hon den rika och stiliga ungkarlen Roberto. En man i hennes egen ålder, som också älskar att lägga pussel.

Ett stort problem med "Pussel" är att det inte finns någon person man direkt gillar eller känner för och det finns inte heller någon man verkligen avskyr. Nog för att mannen och sönerna är bortskämda som få och beter sig som idioter, men de verkar samtidigt inte särskilt elaka utan gör bara som de är vana. Och när Maria del Carmen väl blir erbjuden hjälp känner hon genast av konkurrensen och är rädd att någon ska ta över hennes kök. Det hela är väldigt sorgligt. Någon mer undergiven än Maria del Carmen får man faktiskt leta efter. Och det känns inte riktigt som att hon skulle behöva vara sådan, så hemsk är inte mannen. Hon skulle kunna ryta ifrån. Visst logiskt sett förstår jag att det krävs mycket mer än så för att ändra gamla invanda könsroller, men berättelsen greppar inte tag i mig utan känns för avlägsen.

Det andra stora bekymret med filmen är att den allt för mycket sjunger långsamhetens lov, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt. Men när en och en halv timme känns som tre timmar och man har sett ett ansenligt antal pussel läggas börjar åtminstone jag gäspa. Det saknas helt enkelt ett driv i filmen och det känns som att Maria del Carmens frigörelse stannar av någonstans på mitten.

Visst finns det positiva saker att säga om regissören Natalia Smirnoffs debutfilm också. Skådespelarna är som gjorda för sina roller och speciellt Maria Onetto som spelar Maria del Carmen. Hon får verkligen fram alla känslor som Maria del Carmen har, vare sig det är oerhörd lycka över att bli uppvaktad av Roberto eller vardagstristessen som lyser igenom. Ibland känns det som att det här skulle ha kunnat bli bra, men skickligt skådespeleri kan tyvärr inte lyfta en hel film och kan heller inte väcka en biopublik.