QEDA 2017

Året är 2095 och världen är döende. Den stigande havsnivån har förgiftat jorden, och såväl djur som natur är ett minne blott. Kort sagt: vår planet är kall, mörk och sjuk.

Men det finns en ljuspunkt. Tidsresor är en möjlighet, och trots att de är förbjudna vill en man ta risken och försöka rädda världen. Fang Rung (vem kom på det namnet?) är en dansk säkerhetsagent som går med på att "dela" sig själv för att kunna färdas tillbaka år 2017 - samtidigt som är kvar i nutid.

"Två kroppar, ett medvetande" förklarar han. Så funkar tidsresorna i just den här filmen. De båda versionerna av Fang är sammanlänkade genom tid och rum, och kan således utbyta tankar och syner med varandra.

Framtiden är aldrig en vacker plats i science fiction-film, och tidsresor sällan utan krångel. När dåtidens Fang blir smått förälskad i en blomstrande värld där apelsiner luktar gott och färskt vatten är gratis, blir nutidens Fang snart en jagad man. Han får kämpa mot klockan för att övertyga sin andra hälft om att återvända... och till råga på allt står hans döende dotters liv på spel.

Det saknas inte ambitioner i Max Kestners stilsäkra debutfilm "QEDA". Jag gissar att regissören har tittat en hel del på ”Matrix”, ”Blade Runner” och andra sci-fi-klassiker, som vänder upp och ner på sanningar om vår värld och ställer de stora frågorna om identitet. Även om filmen uppenbart är gjord på en bråkdel av en Hollywoodbudget, konkurrerar den med de allra största när det kommer till filosofiska frågeställningar.

Och idén med QEDA-agenter, tidsresenärer som alltså kan leva två liv samtidigt i olika tidsepoker, känns häftig och nytänkande.

Snyggt är det också. Specialeffekterna och miljöerna är ambitiösa och kreativa. Köpenhamn år 2095 är en mörk, översvämmad betongstad, och får nutidsscenerna att kännas som en vacker fantasyvärld, med alla känslor och intryck. Filmskaparens budskap till oss alla går inte att ta miste på: stanna upp, dofta på blommorna, känn på regnet, uppskatta kaffet, och försök rädda det vi har innan det är för sent.

Carsten Bjørnlund, en skådespelare som hittills varit okänd för mig, bär upp sina två huvudroller med bravur. Han guidar oss genom historien med en voice-over, och det kunde lätt bli påfrestande med en karaktär som ständigt tänker högt, men jag köper det. I rollistan syns även flera svenskar: Sofia Helin som forskare, Dragomir Mrsic som agentpartner och Stina Ekblad som dansk statsminister.

”QEDA” är inte den mest actionspäckade dystopiska rullen där ute. Den är eftertänksam och nästan meditativ - men aldrig tråkig. Men den bidrar också till science fiction-genren med en del fräscha idéer. Se den, innan en oundviklig amerikansk remake dyker upp.