R.M.N. - Kall vinter 2022

Den ständiga debatten kring invandrare, nationalitet och kultur... Rumänske filmskaparen Cristian Mungius (”4 månader, 3 veckor & 2 dagar”, ”Prövningen”) senaste drama ”R.M.N. - Kall vinter” utspelas i en liten, transsylvanisk by men de hetsiga konversationerna är inte mindre lika de som förs i Sverige och resten av den moderna världen.

 

Vi följer Matthias (Marin Grigore) som efter en incident på jobbet i Tyskland återvänder hem till sin familj och före detta älskarinna Csilla (Judith State). Den senare är chef på en brödfabrik som med sina låga löner misslyckas att locka lokalbor och därför anställer utländska arbetare för att kunna få EU-bidrag. Detta utlöser minst sagt irriterade reaktioner hos byinvånarna och hårda ord eskalerar snart till våld.

 

Med små, effektiva medel och långa, oklippta tagningar i Ruben Östlund-stil skildrar Mungiu den inskränkta småstadsmentaliteten, dess grupptryck, och den snabbt spridda, känslobaserade fejkinformation. Det är skrämmande likt vårt eget samhälle idag med extremistiska rörelser och deras blinda följare. De simpla, stillastående kameravinklarna ger en dokumentär känsla som att vi - ofrivilligt - sitter med i rummet, vilket särskilt gäller en utdragen sekvens i en möteshall där borgmästaren leder ett högljutt möte där samtligas åsikter delas.

 

Rasismen visar sitt fula tryne när ”Vi vill inte äta brödet som de rör vid” ständigt upprepas med nästan skrattretande påståenden om biologiska och hygieniska skillnader. De stackars invandrade arbetarna som för övrigt aldrig har chansen till talan eller försvar anklagas till och med i en snabb kommentar för sjukdomar som ”AIDS och fågelinfluensan”. ”Vi har inget emot dem så länge de drar hem till sitt land” är en annan återkommande kommentar från lokalborna vars egna närstående arbetar utomlands för att försörja familjen. Dubbelmoralen och dumheten flödar.

 

Här finns även ett tema kring natur, och hur människans fungerar i likhet med djuren. Det inleds med känslolösa arbetare som utan att röra en min slaktar getter på löpande band medan det i byn ständigt lurar hotfulla rovdjur i skogen så pass att det sitter uppe varningslappar runtom.

 

Största frågetecknet är att valet av huvudkaraktärer. Matthias är en egoistisk machotyp som pressar sin unga son att inte ”bli fjolla”, behandlar hustrun som skit och stalkar sin älskarinna. Vi ska förstå att han är en människa med känslor för att han bryr sig om sin sjuka pappa men hans skitstövel-beteende och lättsårade manlighet blir mest en irriterande distraktion i en annars engagerande berättelse.

 

Folk med annorlunda politisk syn och värden lär möjligen ha en annan åsikt om den här tänkvärda filmen men oavsett lär den oavsett väcka både starka känslor och reaktioner.