Rabbit Hole 2010

"Rabbit Hole" bygger på en pjäs av David Lindsay-Abaire, som även skrivit manus till den här filmatiseringen producerad av Kidman. Cynthia Nixon vann en Tony för rollen i pjäsen men fans lär inte ha några problem med att Kidman tagit över den på vita duken. För hon fullkomligt förvandlas till sörjande modern Becca med sitt fantastiskt subtila spel.

Becca och Howie (Aaron Eckhart) har förlorat sonen i en hemsk olycka och åtta månader har de fortfarande inte riktigt gått vidare. Han släpar med henne på terapimöten som hon avskyr och försöker hitta ett sätt att gå vidare medan hon envist undviker ämnet, försöker glömma sonens existens och långsamt glider ner i spiral av förvirring och depression. Tills hon träffar Jason (Miles Teller), tonåringen som oavsiktligt körde ihjäl hennes son. En ovanligt vänskap mellan de två växer fram samtidigt som Becca och Howie glider allt mer från varandra.

Snyftiga dramer om sorg efter förlorade familjemedlemmar kommer ofta i samma antal som serietidningsfilmer numera gör men det är sällan hittar dem så välspelade - och - roliga som den här. För även om jag tycker att John Cameron Mitchell tappat sin härligt knäppa udd från "Hedwig and the Angry Inch" och underbara "Shortbus" så lyckas han med små, effektiva medel hitta svart humor i sorgen och de tragiskt trasiga medelklassmänniskornas lidande. Höga skratt kommer från och till, särskilt i de briljanta terapiscenerna och en särskild husvisning, och jag har förvånansvärt kul till en film på detta ämne.

Däremot går det inte riktigt hand i hand med de mer dramatiska bitarna. Kidman och Eckhart levererar förstklassiga prestationer och deras scener både brinner och svider av brustna hjärtan och förvirrade känslor. Men jag saknar en poäng, en vändning som griper tag och berör. Kanske är filmens budskap att det inte finns någon mening men jag finner mig ändå aldrig helt gripen eller fångad i slutet av filmen. Det är lågmält och underspelat men så pass att det känns lite tomt, även om aldrig tråkigt.

Skådespelarna är dock filmen. Stjärnorna har stabila motspelare i biroller, inklusive underskattade och som alltid lysande Dianne Wiest som Kidmans mamma och charmiga Sandra Oh som Eckharts terapiväninna. Men mest imponerar unga Miles Teller - i sin filmdebut till råga - som den udda, melankoliske tonårskillen med konstnärsambitioner. Hans scener med Kidman är riktigt fina och höjer intrycket. Det är deras historia som blir filmens hjärta.

Det är inte någonstans en dålig film, utan snarare tvärtom. Mycket sevärd. Men den känns trots starka fördelar en aning svag och lättglömd. Jag önskar att Mitchell - som känns en aning begränsad här - fått lite mer utlopp för sin galna fantasi och visioner. Men å andra sidan är det skönt att Sam Raimi, som ursprungligen skulle regisserat, hoppade av för att rebooten av "Spider-Man" (som han nu inte gör). Kidman kan nog glömma Oscarsstatyetten igår (konkurrensen från Natalie Portman och Annette Bening är alltför stor) men hon har bannemej förtjänat sin nominering.