Race to Witch Mountain 2009

Trots titeln och och det faktum att ”Race To Witch Mountain” har premiär under påskveckan så är filmen långt ifrån någon häxresa mot Blåkulla. Nej, ”Witch Mountain” har sitt ursprung i Alexander Keys sci-fi-roman ”Escape to Witch Mountain” om ett par utomjordiska barn med övernaturliga krafter som filmatiserades av Disney första gången 1975 för att visas under dubbelvisningar tillsammans med ”Askungen”. Men trots att filmen inte blivit någon klassiker i stil med ”Askungen” så fick den en fin påskpremiär, som följdes av en uppföljare och nu gör Disney ett försök att upprepa framgången med en nyversion. Någon som längtat?

I årets version har ett flygande tefat kraschat i Nevada-öknen, ett stenkast från Vegas där den f.d. maffiachauffören Jack Bruno (Dwayne Johnson) jobbar som taxiförare för att tjäna lite hederliga pengar (inte helt optimalt i Sin City). I stan pågår för tillfället en UFO-mässa, så Jack har fullt upp med att köra runt nördar utklädda till Stormtroopers och tvivlar starkt på att hitta intelligent liv på jorden innan astrofysikern Alex Friedman (Carla Gugino) hoppar in i baksätet och öppnar hans ögon för rymdens möjligheter, och även en liten dörr till hans hjärta ska det visa sig. Passande nog blir hans nästa kunder de unga blonda syskonen Sara (AnnaSophia Robb) och Seth (Alexander Ludwig) som på styltig engelska förklarar att de är från en annan planet och behöver skjuts tillbaka till sitt skepp. Eftersom de inte bara kan få saker att sväva och läsa tankar (inte dumt i Vegas) utan även tömma bankomater på alla sedlar utan ett kort, bestämmer han sig för att ta körningen, som inte blir någon dans på rosor när det visar sig att kidsen har både Men In Black och en utomjordisk RoboCop efter sig.

Man kan undra hur den f.d. proffswrestlern och Hollywoodhårdingen Dwayne Johnson, mest känd som The Rock blivit snäll-hjälte i en oskyldig Disney-familjefilm. Varför han ens är där förblir oklart med tanke på att ”barnen” han ska beskydda har superkrafter och själva kan köra bil. Hans insatser som hårding i filmer som ”Walking Tall” och ”Doom” var väl inget att hurra för men hans karismatiska och hyfsat roliga insats här får en faktiskt stundtals att glömma bort vilken dum film ”Witch Mountain” är, och det är väl poängen med ett affischnamn? Innan vi vet ordet av är han väl guvernör i USA.

En annan figur som är på väg att erövra staterna är talangfulla AnnaSophia Robb (född -93) som klarar att engagera en publik även som känslokall utomjording. Hon har redan etablerat sitt namn i drömfabriken efter sina roller i ”Bron till Terabitia”, ”The Reaping” och inte minst Tim Burtons ”Kalle och chokladfabriken” så vi lär få se mer av denna flickas bedårande rådjursögon. Men fler filmer som ”Witch Mountain” vill jag inte se. Högljudda, dumma och kärlekslösa påhitt i stil med ”Bedtime Stories” som Disneyfabriken rullar ut från bandet med jämna mellanrum för att mata till den mest lättköpta publikskaran av alla – barnfamiljerna.

Receptet? In med några snygga ungdomar, en posterboy, lite trötta specialeffekter och en hund – skitsamma om filmen blir dålig så länge alla springer hela tiden och skämtar på vägen medan saker exploderar och blinkar i olika mysiga färger runtomkring. Visst går det att titta på, men frågan är – varför? De föräldrar som vill försöka hålla sig vakna i mörkret kan hålla utkik efter de åldrade skådisarna från originalet som dyker upp i små cameo-roller, däribland Paris Hiltons moster Kim Richards som var filmens stjärna när det begav sig back in -75. För de som hellre bjuder familjen på en angenäm rymdfärd rekommenderar jag att man lägger ”Iron Man”-regissören Jon Favreaus egen Jumanji ”Zathura – ett rymdäventyr” i påskägget.