Rachel Getting Married 2008

Det är enkelt att förstå varför det finns så många filmer som utspelar sig på bröllop; de är en sjudande smältdegel för människoöden att trassla sig in i varandra. De rymmer potential för både den ljuvaste musik och mest hjärtskärande dissonans. I ”Rachel Getting Married” är bröllopet kulissen för familjens svarta får Kym (Anne Hathaway) när hon för en dag återvänder hem från avvänjningskliniken för att delta i sin storasyster Rachels stundande bröllop.

Trots bröllopstemat centreras alltså handlingen kring Kym och hennes tillfrisknande från ett missbruk som hon haft sedan sina tidiga tonår. Man inser väldigt snabbt att hon är van vid att ha den centrala rollen i familjen, på gott och ont, vilket blir en källa till konflikt nu när blickarna istället riktas mot systern. Kym är så överfull av smärta och skuldkänslor för händelser i det förflutna och så inriktad på att bli förlåten att allt annat hamnar i skymundan. Det hela förstärks av pappan Paul som minst sagt agerar överbeskyddande mot sin dotter.

Genom en till stora delar skakig handhållen kamera inbjuds tittaren till att kliva mitt in i pågående bröllopsförberedelser. Tagningarna är ofta utdragna vilket understryker känslan av att allt utspelar sig i realtid. Filmen saknar traditionellt soundtrack. I mångt och mycket tror jag att detta stilistiska grepp som regissören Jonathan Demme har valt är för att återskapa upplevelsen av ett bröllop ur en gästs perspektiv. Kameralisen simulerar gästens ögon som noterar skeenden och människor runtomkring sig, utan att fullt förstå sig på dem. Lite som en metafor över livet självt kan jag ana.

Detta är också för mig filmens styrka. Den leverar inga svar eller lösningar, utan att för den delen vara nattsvart. Några riktigt starka nyckelscener mot slutet är som känslomässiga käftsmällar och låter en strimla hopp smyga sig in i en kyss och i ett ord som får mig att flämta till över hur mycket som kan rymmas i det lilla. I dessa scener visar Anne Hathaway på både en bredd och ett djup som jag vill se mer av.

Samtidigt är strävan efter realism en svaghet och stjälper snarare än hjälper. Den ger mig inget backstagepass som tar mig under huden på karaktärerna och låter mig komma nära, utan skapar snarare en svåröverkomlig distans till dem. Det är alldeles för långt mellan de engagerande scenerna och det hela slår ibland över i känslan av att sitta och titta på fullständiga främlingar i en amatörmässig bröllopsfilm, som exempelvis scenen där man har ”the rehersal dinner”. Istället för at känna mig delaktig sitter jag och skäms lite över hur multikulturellt krystat allting plötsligt blev och får rysningar av new age-obehag.