Marie Curie: Pionjär. Geni. Rebell. 2019

Originaltiteln på det här biografiska dramat om den dubbla nobelprisvinnaren och sällsynta intelligensen Marie Curie är ”Radioactive”. Det är att sträcka ut hakan väldigt långt, eftersom filmen saknar all form av lyskraft men villigt lånar sig till billiga liknelser om den nedbrytande effekten av radioaktivt avfall.

Fast man bör ju så långt det är möjligt avhålla sig från att hoppsparka in vidöppna dörrar. I linje med den filosofin ska ingenting nämnas om Rosamund Pikes insats i titelrollen, förutom detta – hennes uppgift var otacksam, kanske rentav dödsdömd, redan på manuspapperet.

Maria Salomea Skłodowska, som den polska kemisten hette innan hon flyttade till Frankrike och tog namnet Marie Curie, framställs enligt beprövat och dödstrött Hollywood-manér som om hon kvalar in över hela autismspektrumet samtidigt. För det vet ju alla att scientists undantagslöst är socialt bortkomna och kompromisslösa kufar. Annars skulle de ju inte kunna vara genier! Det ena ger det andra, en naturlag som det vore överflödigt att backa upp med matematiska formler. Suck.

Marie Curie är en portalgestalt i vetenskapshistorien och en feministisk ikon vars forskargärning är omöjlig att förminska. Hon gjorde banbrytande upptäckter om radioaktivet och upptäckte både radium och polonium, hon dog bokstavligt för sitt arbete – ännu idag är hennes anteckningsböcker så radioaktiva att de måste förvaras i blylådor.

Hon polariserade sin omgivning, blev förföljd för sitt privatliv – sexuell varelse fick man inte vara som kvinna i början av 1900-talet – och flyttade fram positionerna för unga flickor med akademiska ambitioner för gott. Hennes livsöde är med andra ord tillräckligt fullt av högexplosivt stoff för att lyfta den klichétyngda biopic-genren till åtminstone anständiga höjder. Med den dokumenterat begåvade serietecknaren och regissören Marjane Satrapi (”Persepolis”, 2007) vid rodret hade det visuella resultatet dessutom kunnat bli storartat.

Så slutade det inte. Här tycks grundantagandet vara att publiken nyligen har genomgått en kollektiv frontallobslobotomi. Den pedagogiska intentionen får en treradig wikipedia-artikel att framstå som överanalytisk. Estetiken dödssprattlar mellan polerna ”intetsägande” och ”plastig”. Skådespeleriet är – om jag håller mitt löfte att låta Rosamund Pike vara ifred – genomgående icke-befintligt. Så har övriga rollfigurer också mera funktionen av att vara kulisser. Här finns inga karaktärer eller försök till trovärdiga människoskisser, bara utslitna stereotyper.

Pierre Curie, Maries livskamrat och forskningspartner, är snäll och undergiven. Hennes dotter (sedermera Nobelprisvinnare även hon) präktig och förlåtande. Gubbmaffian som motarbetar Marie Curies försök till karriäravancemang är inskränkta och griniga. Nu var det tveklöst så att det vetenskapliga etablissemanget i hög grad och på ett motbjudande vis nedvärderade Curie på grund av hennes könstillhörighet, men nyanserna, nyanserna. Nyanserna får man leta efter i den där Wikipedia-artikeln.

Riktigt fånigt blir det när filmen gång på gång slår oss i skallen med det uppenbara faktum att banbrytande forskning och upptäckter av nya grundämnen även kan medföra negativa konsekvenser för människosläktet. No shit? I tid och otid förflyttas vi framåt i tiden, till avgörande världshistoriska hemskheter, en atombombsprovsprängning här, den ofattbara tragedin i Hiroshima där. Med Johan Rencks hyllade HBO-serie i färskt minne är de oinspirerade sekvenserna från Tjernobylkatastrofen särskilt löjeväckande. Tillbaka i filmens nutid grubblar våndas makarna Curie över vad deras livsarbete kan få för följder för framtida krig. Men mest rusar Marie omkring och är obstinat och osympatisk.

Frågan om vilket eventuellt ansvar en vetenskapsutövare har för tillämpningen av sina forskningsrön är intressant – för resonans i samtiden, se diskussionerna om att riva ned statyer av Carl von Linné – men förtjänar, liksom Marie Curie själv och allt annat i den här filmen, en värdigare gestaltning. En silverkant är att vi åtminstone slapp den engelskspråkiga titeln. Att invända mot ”Marie Curie: Pionjär, geni, rebell” är svårare, för alla de epiteten är självskrivna.

Desto tristare då att själva filmen smakar kartong.