Rancid 2004

Mina förväntningar var inte alltför höga när jag gick in i salongen för att se den nya svensk-amerikanska thrillern ”Rancid” (= härsken). Min förutfattade mening efter att ha läst om filmen var att den inte kunde bli annat än dålig. En film med ett helt svenskt filmteam, inklusive regissör och manusförfattare, som spelades in i USA som en amerikansk thriller (interiörscenerna är inspelade i Sverige). Med några amerikanska skådisar och några svenskar, kan det bli bra? Varför ens göra en svensk film på engelska, siktar man inte för högt då? Och regissören som heter Joakim Ersgård (har tidigare gjort bl.a. ”Besökarna” och ”Jordgubbar med riktig mjölk”) kallar sig Jack Ersgard på affischerna. Det kändes oerhört fånigt. Men detta var som sagt mina tankar innan jag hade sett filmen. Filmen inleds med en kamerasvepning över Manhattan. Suck, första klichén är redan uppfylld. Allting går dessutom i grönt á la ”Matrix”. Sedan slungas vi in i ett rikemanshus någonstans i New York, där författaren James Hayson gömmer sig för polisen som söker igenom huset. Dessvärre kan jag inte säga alltför mycket om handlingen, den hoppar i tiden en hel del och mycket ledtrådar läggs in här och var (till och med i förtexterna finns en viktig ledtråd), och därför är det lätt att avslöja för mycket. Men kortfattat så handlar den om James, en skuldsatt och förvirrad man, som en dag får en inbjudan till en klassfest. Där träffar han sin gamla kärlek Monica, som nu har gift sig med den rike och mycket mäktige Crispin Klein (Currie Graham), och kärleken börjar spira igen mellan de två. Crispin kommer på dem, och James blir oskyldigt anklagad för mord. Nu startar en våldsspiral av poliskorruption och ond bråd död.

Sakta men säkert visar det sig att jag hade fel i mina fördomar. Matthew Settle briljerar verkligen i huvudrollen. Matthew är väl mest känd för rollen som kapten Ronald Spiers i miniserien ”Band of Brothers”. De flesta andra skådespelarna är också riktigt duktiga, förutom en: Fay Masterson som spelar Monica är riktigt usel.

De svenska skådisarna har inga centrala roller, förutom Joakim Ersgårds bror Patrik som spelar en av poliserna. De andra svenskarna är Ola Norell (”Tusenbröder”), Järmo Mäkinen (”Populärmusik från Vittula”), och även Pernilla August i en liten roll.

Man dras snabbt in i den godkänt trovärdiga handlingen. Man känner för James och hans vänner, och besluten han tar är också trovärdiga i hans situation. Men så har filmen också oförlåtliga brister. Ibland uppstår det hål i manuset, och då löser regissören det med ännu en svepning över New York. Det görs säkert fem gånger totalt under filmen. Kamerasvepningar över Manhattan kan vara grymt snygga, om de används på rätt sätt, men det gör de inte här. De känns mest irriterande. Mot slutet av filmen kommer den förväntade ”förvånande twisten”. Tyvärr var den inte jättelyckad, och förstörde till viss del filmen på samma sätt som i ”Secret Window”. Den var inte heller speciellt förvånande, ungefär vad jag väntat mig.

Men sett till helheten är det här en bra film. Den är underhållande och jag får en viss kick av den. Dessutom är soundtracket bra, Lambretta har gjort den utmärkta titellåten. En sådan här film visar också att svensk film och filmmakare ändå kanske har en framtid i den internationella filmvärlden. Säkerligen garanterar ”Rancid” att fler svenskar får chansen i Hollywood, och det är kul.