Rättfärdighetens ryttare 2020

Yrkesmilitären Markus förlorar sin fru i en grotesk tågolycka. Hemkallad till Danmark försöker han, efter förmåga, att hantera sorgen tillsammans med tonårsdottern Mathilde. Det går inget vidare, eftersom Markus är ett praktexempel den på film vanligt förekommande Sammanbitne Mannen – en stereotyp som är oförmögen att diskutera sitt känsloliv och mycket hellre låter nävarna tala. Han begraver sig i ölburkar och slår Mathildes överpsykologiserande pojkvän på käften för att han visar sitt deltagande. Det gör inte underverk för relationen mellan far och dotter.

När den kufaktige statistikern Otto dyker upp och framlägger en teori om att tågkatastrofen i själva verket var arrangerad av ett MC-gäng för att ta kål på ett nyckelvittne får Markus carte blanche för sitt våldskapital. Han ger sig på de kriminella knuttarna med automatvapen och eftertryck. I sitt släptåg har han förutom Otto, som själv befann sig ombord på det dödsdömda tåget, två andra mer eller mindre högbegåvade excentriker; matematikern Lennart och datasnillet Ellementhaler.

Filmens röda tråd är slumpen, hur den dikterar våra liv och motsätter sig beräkningar. Om inte Mathildes mamma hade fått fel på bilen hade de inte behövt ta tåget den där morgonen, och om Otto låtit bli att erbjuda modern sittplats så skulle han själv ha strukit med istället. Före och efter olyckan sträcker oändliga händelsekedjor ut sig i tiden, de korrelerar med och påverkar varandra men kan aldrig tämjas med en enkel kalkylering. Man har att förhålla sig till den insikten eller att bli galen, ungefär.

Anders Thomas Jensen skapade under sent nittiotal och (och tidigt tjugotal) dansk populärkulturhistoria med filmer som ”I Kina käkar dom hundar” och ”Blinkande gröna lyktor”. Grabbig actionkomedi med svart humor och en för genren sällsynt inkännande humanism visade sig vara en vinnande formel. ”Danskarnas svar på Tarantino” ylade en del kritiker när det begav sig. Man syftade då gissningsvis på samexistensen av besinningslöst våld och underfyndig dialog.

I sina bästa stunder är det snarare den rörande omsorgen om karaktärerna som lyfter Jensens filmer till en egen nivå, hans protagonister vill egentligen kramas – eller åtminstone kommunicera och förverkliga sig själva – men är ohjälpligt cementerade i sina (mans)roller. När den psykologiska skärpan i personporträtten varvas med larger than life-historier och öronbedövande pang-pang uppstår en distinkt tonträff.

Det händer några gånger i ”Rättfärdighetens ryttare”, som har premiär nästan exakt tjugo år efter ”Blinkande gröna lyktor”. Inte mycket i filmen visar att tiden har gått. Ibland blir det felskär, här och där onödigt sentimentalt eller bara plumpt. Ska ett par skämt om överviktiga personer tolkas som ett uttryck för den berömda danska frispråkigheten eller som ett frontalangrepp på den politiska korrekthet som dikterar en del samtida filmproduktion?

Hur som helst rör det sig inte om någon övning i vulgärnostalgi, snarare ett sorts kärleksfullt återbesök där huvudsyftet är att underhålla. Jensen har samlat hela det gamla gardet (minus Kim Bodnia) med Mads Mikkelsen och Nikolaj Lie Kaas i spetsen, och det är tydligt att kompisgänget har haft roligt på jobbet. Den glädjen smittar av sig, även när den är smått pubertal.

Hjulet är redan uppfunnet. Vi beger oss istället ut på en bisarr hämndturné där skurkliken travas på hög samtidigt som varje enskild rollfigur får tillfälle att förlösas från sitt eget personliga trauma och slapstick samsas med våghalsiga och kvasifilosofiska teoribyggen om kausalitet. Dejligt? Jo, men faktiskt.