Raw 2016

”Filmen som fick folk att svimma och kräkas i biosalongen” - en mening som dyker upp var och vartannat år när det är dags för en ny skräckfilm som tänjer gränserna att ha premiär. Lustigt nog verkar det alltid vara under de allra första visningarna som detta sker och efteråt verkar fenomenet sluta. En marknadsföringsploj har nog många – likväl undertecknad – avfärdat det som. När snacket således började för den omtalade långfilmsdebuten från Julia Ducournau under dess turné på festivalscenen höjdes det således skeptiskt på ögonbrynen – även om filmen med sitt uttalade kannibalistiska tema lät som en intressant premiss som absolut kunde vara tillräckligt magstarkt. Men hör nu och häpna – för när jag väl satte mig för att se denna köttbitande thriller var det inte bara en utan två personer som svimmade i salongen. Även flertalet personer lämnade visningen under filmens gång. Så – det händer faktiskt på riktigt, i Sverige dessutom. Men är då ”Raw” så spektakulärt brutal som alla svimningar talar om? Låt oss ta det från början.

Filmen följer 16-åriga Justine som precis ska börja sina veterinärstudier på en skola på den franska landsbygden. Liksom resten av hennes familj – inklusive hennes äldre syster som också studerar på skolan – är Justine strikt vegetarian och har varit det hela livet. När hon således blir uppmanad att äta rå kaninlever i en bisarr nollningsritual är hon uppenbart motvillig att göra så, men när grupptrycket till slut blir för stort tuggar hon i sig den lilla köttbiten. Smakbiten väcker dock snart stor törst efter kött – människokött.

För den som tröttnat på den generiske Hollywood-mallen för coming of age-filmer kommer nog ”Raw” kännas som ett uppfriskande stycke att sätta i tänderna. För regissören Julia Ducournau rör sig mellan typiska teman som tillhörighet, individualitet och framtidsdrömmar – men med den där extra touchen som råkar vara obotlig kannibalism.

”Raw” är definitivt inte en film för alla – sannerligen inte för den kräsmagade. För precis som en hade kunnat ana innehåller filmen en rad oerhört magstarka scener – tillräckligt för att svimma är kanske att ta i, men nog kommer man inte lämna filmen så jättesugen på att sätta tänderna i en blodig stek. En skulle nästan vilja hävda att ”Raw” lyckas ännu bättre på att styra bort en från köttätarvägen än årets vegooptimistiska ”Okja” – men på ett helt annat sätt.

Julia Ducournau har stundtals lyckats galant med sin feministiskt tonade thriller, och visar att kvinnliga regissörer växer sig allt starkare inom genrefilm. Men filmen är inte helgjuten och lider av en del klassiska förstagångsmisstag som att försöka berätta för mycket istället för att fokusera på kärnan. Dessutom lutar filmen lite väl mycket åt det extrema, effektsökande hållet ibland. Även om Ducournau imponerar och vågar ta ut svängarna hade man ändå velat ha denna blodiga stek lite mer well done.