Rebecca 1940
Synopsis
Info
När noir och goth är som bäst
Huvudpersonen, Rebecca, är död redan då filmen börjar. Hon dog på ett mystiskt sätt och kvar blir maken Maxim de Winter. De Winter faller för en ung, blyg och fragil kvinna som inte alls vet hur man leder ett hushåll med ett femtiotal anställda. Under tiden hon försöker förstå sig på sitt nya liv gör Mrs. Danvers, Rebeccas hushållerska, allt för att skrämma iväg den nya och unga bruden.
"Rebecca" är, likt nästan alla Hitchcocks filmer, baserad på en novell. Hur filmen kan vara så spännande och skrämmande är nästan svårt att förstå, men Hitchcock lyckas få sin publik att sitta på helspänn. Enligt Hitchcock själv saknar filmen humor och det är sant. Som en sann Hitchcock entusiast saknar jag lite av det där retsamma fnittrandet som bör komma mitt i allt det obehagliga.
Det är tungt och romantiskt. Tyngden kommer av att det nyförälskade paret inte kan njuta av sin förälskelse på grund av den döda frun, Rebecca. Den kärlek som skulle bli början på ett nytt liv är fylld av avundsjuka och historia. Filmen delar många aspekter med "Citizen Kane". Orson Wells har mer än en gång blivit anklagad för att ha stulit från "Rebecca", som gjordes året innan "Citizen Kane". Det härliga med det är att det fungerar båda gångerna.
Det var Hitchcocks första film i USA. Den producerades av David O Selznick. Ser man skådespelarlistan så skulle filmen lika gärna kunnat vara gjord i Storbritannien. Maxim de Winters spelas av Laurence Olivier och den unga bruden spelas Joan Fontaine. Att både Laurence Olivier och Joan Fontaine är fantastiska likväl som vackra förvånar nog ingen. Mrs. Danvers, som spelas av Judith Anderson, är otrolig. Det går kalla kårar över ryggen bara man ser henne. Sällan ser man henne röra sig. Hon bara dyker upp, plötsligt, från ingenstans. Den stora stjärnan, Laurence Olivier bär på den stora hemligheten, det stora mysteriet och kanske den stora skulden.
Tycker man om Hitchcock måste man se "Rebecca". Här får vi se Hitchcock utvecklas till det vi ser Hitchcock vara. Blandningen mellan amerikanskt och europeiskt är underbar.
Likt "Rebecca" saknar denna recension humor. I jakt på de rätta orden för att beskriva en film som kan beskrivas som en början för noir eller början på ett långt samarbete mellan Hitchcock och Selznick har humorn och distansen fallit bort. Istället blir orden desperata i vilja att förstå, analysera och kunna bena ut Hitchcock.
