Rebecca 2020

Vid en snabb googling av huvudpersonen Max de Winters karaktärsdrag föreställer jag mig att en sådan här topplista hade hamnat överst i sökningen:

"8 tecken på att du dejtar ett asshole"

 

1. Han undviker alla dina frågor genom att besvara dem med en puss i pannan.

 

2. Han åker bort flera dagar i sträck utan att meddela dig först.

 

3. Han låter dig initiera alla samtal.

 

4. Oavsett om du gråter eller är exalterad besvarar han samtliga av dina känslor med att bli irriterad.

 

5. Om du umgåtts med andra män utgår han ifrån att du varit otrogen.

 

6. Han förlöjligar dig inför sina vänner.

 

7. Han bär dig som en grottmänniska över ena axeln och tycker det är gulligt.

 

8. Hans första instinkt är alltid att säga nej till vad du än föreslår.

Trots dessa kärliga egenskaper förälskar sig en ung och fattig sällskapsdam (Lily James) i den rike godsägaren. Berättelsen har beskrivits som en mix av en askungesaga och psykologisk thriller och det första jag associerar till är ”Pretty Woman” (vars obehagliga inslag inte ska förbises).

Förälskelsens kraft är det som är ämnat att bära berättelsen. En kärlek som sträcker sig över gränserna för vad som är sunt. Sin socioekonomiska bakgrund till trots är Max (Armie Hammer) en klassisk livshatare och douchebag. Alla som dejtat runt har stött på hans typ. Han som är ointresserad av allt förutom sitt eget mående och önskar att din enhörningsmagi ska bära hans tunga förflutna. En relation där självuppoffringen är total och där en som konsekvens börjar ifrågasätta sitt eget värde.

 

Trots filmens 30 minuter långa upptrappning som utspelar sig i ett förföriskt vackert Monte Carlo på ett tjusigt hotell där det äts ostron till frukost, finner jag ingenting som befäster att de unga tu har vare sig någonting gemensamt eller annan grund att bygga sin relation på än hennes medömkan med honom.

 

Eftersom Max är en misantrop lyckas han döda all romantik. Då hon pratar glatt om livet och minnen som något värt att buteljera, liksom en parfym, bidrar han med sin input genom att 1) ifrågasätta vilka minnen hon skulle spara, hon som är så ung, 2) medge att det väl vore bra, men bara därför att man då kan kasta bort de minnen man önskar glömma.

Dialogen tycks främst till för att få Max nyblivna fru till att börja gråta. Lily James har fulländat förmågan att se ut att kräkas av sorg. Det måste också vara första gången i filmhistorien jag sett en slowmotion-scen av en darrande underläpp. Jag förstår att hennes karaktär är baserad på en bok från 1938, vilket troligen är anledningen till hennes totala tafatthet, men det ursäktar inte att inga uppdateringar gjorts. Andra favoriter är då Max säger sig älska hennes unga vilda blick. Lily James förmedlar en osäkerhet som väcker illamående, vilket kanske kan ses som en bedrift, men i övrigt är filmen ett praktexempel på hur stereotypiska grepp totalt kan slakta all form för magi.

Förutom horribla karaktärer är berättelsen dessutom fruktansvärt förutsägbar. Den försöker emellanåt flörta med sin föregångare, Alfred Hitchcocks filmatisering. Till en början återfinns också en del vackra gotiska inslag som för tankarna till ”The Others” och ”Crimson Peak”. Men till skillnad från dem bjuder denna inte på några överraskningsmoment.

 

Möjligen kan skaparna hävda att filmen är ämnad att leva på sina känslor främst. Om så är fallet tittar jag dock hellre på pandor som åker rutschkana i två timmar. Det vore bra mycket mer underhållande. Hade jag fått avslöja slutet tror jag fler än jag skulle sitta med kräkpåsen redo. Den 100 år gamla sensmoralen borde helt enkelt inte fått skåda dagens ljus.