[REC] 2007

Efter en sunkig arbetsdag med enfaldiga chefer, trilskande kollektivtrafik och dåligt kaffe är man ofta för urlakad för analytisk tankeverksamhet. Slafs är härligt när man vill slippa tänka. Eller helt enkelt gillar splatter. Zombierullar är per definition slafsiga. Dessutom ger de omedelbar tillfredställelse när man betänker att man själv nog inte har det så illa när allt kommer omkring.

Spanska lågbudgetvarianten ”Rec” är inget undantag på den punkten. Efter en slö inledning av denna fauxdokumentär har vi klart för oss att det är en spansk reporterkvinna Angela och hennes kameraman som är filmens huvudpersoner. De har fått i uppdrag att filma los bomberos, brandmännens, vardag. Höjdpunkten är såklart att följa med på en uttryckning live. Haken är att det till synes ointressanta nödropet om en äldre inlåst kvinna visa sig ha betydligt större nyhetsvärde än man i förstone kunnat ana…

Med tanke på hur många zombiefilmer som prånglas ut ur drömfabriken är det fascinerande att offren i dem verkar totalt omedvetna om vad sakförhållanden som slött släpande, blixtsnabba utfall och bett som går genom kött och märg tyder på. I vad som filmskaparna förmodligen tror är en konceptuell snilleblixt följs filmens förutsägbara händelseförlopp av en lagom ostadig och kornig handkamera, styrd av den för oss ständigt dolde kamerakillen.

Det hela eskalerar snabbt i det förväntade blodbadet med avbitna halspulsådrar och frenetiskt springande i mörka trappuppgångar. Manuset saknar egna idéer – bortsett från den gimmickartade tv-vinklingen – och vältrar sig i allehanda klichéer snodda från nyfilmsversionen av ”Dawn of the Dead”, ”Instängd” och b-filmsthrillers.

Den äldre mördarkvinnan och småflickan som förvandlas till monster defilerar förbi, åtföljda av heroiska offer, dödliga (och säreget dumma) misstag, halvt rubbade rum med läskiga tidningsurklipp, otäcka bandupptagningar och djävulsliknande monster som rotar runt i mörkret. Men filmen hittar vare sig originalitet eller inlevelse. Eller lyckas skapa intresse eller ens sympati för filmens persongalleri.

Skådespeleriet är av varierande kvalitet och hamnar i likhet med filmens mest intressanta partier i bakgrunden av det obligatoriska och uselt utförda våldet. Hur den här rullen kunnat vinna priser på diverse spanska filmfestivaler är bortom all fattningsförmåga. Likaså är tillämpandet av det ”konstnärliga” greppet att stänga av filmens kamera och låta publiken stirra på en vit tyst duk i två minuter som känns som en oändlighet. Det godtyckliga greppet saknar högre konstnärligt värde och blir mer banalt än radikalt. ”Rec” tillkämpade koncept, taffliga utförande och röriga intrig räcker inte till för att skapa engagemang i betraktaren.

Det handlar inte om den begränsade budgeten - franska ”Them” visade att man kan skapa något intresseväckande och suggestivt med små medel. ”Rec” hade däremot funkat bättre som ett tv-spel – då hade korridorspringandet, schablonerna och de dåligt upplysta miljöerna inte nödvändigtvis varit till nackdel.