Red Joan 2018

En vacker dag bultar MI5 på dörren hemma hos drygt åttioåriga Joan Stanley (Judi Dench). ”Landsförräderi!” hojtar agenterna, och hivar in den skröpliga och till synes oförstående tanten i en bil för vidare färd mot högkvarteret. Man säger sig ha bevis på att Joan har verkat som KGB-agent i sin ungdom, och nu har synderna kommit ikapp.

Grannarna i den idylliska London-förorten gapar av förvåning. Joans son, som är advokat med ett strängt förhållningssätt till rätt och fel, tror knappt sina öron. Inte kan väl denna åldrade, timida kvinna ha försett ryssarna med instruktioner för att bygga en atombomb? Hon som stod och beskar en rosenbuske i filmens inledningsscen?

Men sanningen uppdagas gradvis i förhörsrummet, och genom återblickar får vi följa Joan Stanleys dramatiska dubbelliv: från fysikstudier på Cambridge, där hon förälskar sig i en eldig revolutionär kommunist, till en pressad tillvaro som ryssinformatör under Manhattanprojektet.

Kärlek i andra världskrigets skugga och hemlighetsmakeri med livet som insats. Kapprustning och ett samhälle som darrar inför Hitlers framfart. En ensam kvinna i en värld av män, som aktivt styr världshistorien bort från den hotande apokalypsen.

Det borde vara spännande. Det blir aldrig spännande. ”Red Joan” är baserad på verkliga händelser men lyckas ändå med konststycket att inte övertyga i en enda scen.

Kanske hade man kunnat stå ut med den oinspirerade regin och pappkaraktärer som deklarerar precis vad de tycker och tänker om Joans incitament hade utforskats på ett trovärdigt sätt, men filmen dumförklarar både henne och publiken. Hon drivs av uteslutande altruistiska motiv och vill befrämja terrorbalansen i fredens tecken – bara ryssarna också får en atombomb så kommer ingen annan nation att våga smälla av sin egen. ”Och historien visar att jag gjorde rätt”, hävdar hon på ålderns höst, utan att någonsin tala i termer av politik.

Genom att radera alla ideologiska motiv hos sin huvudkaraktär på det sättet rånar ”Red Joan” sig själv på vad som hade kunnat vara en verkligt intressant inre konflikt att utforska. Nu handlar allt istället bara om godhet och rättvisa.

Verklighetens Red Joan hette Melita Norwood och var passionerad socialist från barndomen fram till sin död vid nittiotre års ålder. Liksom i filmen bedrev hon sin spionverksamhet utan ekonomisk ersättning, men det uttalade syftet var att ”förhindra nederlaget för ett nytt system som genom stora uppoffringar har gett vanliga människor mat, utbildning och sjukvård till rimliga priser.”

Oavsett om man sympatiserar med den ambitionen och vare sig Melita Norwood var godhjärtad eller inte så förtjänar hennes historia en skildring som inte väjer för hennes politiska övertygelse. Här blir det bara barnsligt.

Regissören Robert Nunn är liksom Judi Dench en tungviktare inom engelsk teater. På sjuttiotalet gjorde de två numera adlade veteranerna Shakespeare ihop med stor framgång. Från bejublade föreställningar av ”Macbeth” till detta plattfall – den resan är mer osannolik än historien om Red Joan.