Red Lights 2012

En psykolog, Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och hennes assistent, Tom Buckley (Cillian Murphy) utreder paranormala aktiviteter och jobbar vid sidan om med att sätta dit ohederliga Uri Geller-typer.  Den "värsta" av dessa och något av Mathesons ärkefiende är Simon Silver (Robert De Niro) som plötslig gör comeback efter 30 års frånvaro, vilket minst sagt får konsekvenser för alla inblandade.

Inledningen av filmen är helt ok, lite spännande rent av. Det råder en stämning som lovar "gott" och både Weaver och Murphy startar övertygande. Även om jag ganska tidigt anar oråd av någon diffus anledning (kanske har jag gåvan?) väljer jag länge bortse ifrån det och lever istället som man säger på hoppet. För det såg ju så bra ut på papperet. Hoppet håller tyvärr bara så länge och jag inser att det är dags att kapitulera inför faktum när det mesta börjar te sig ytterst ologiskt och bara konstigt. Till och med de bra rollprestationerna är rätt snart ett minne blott när överspelet tar överhanden och det blir på alla håll plågsamt tydligt att det inte finns något att bygga karaktärerna på. 

Alltså, återigen. Tanken är på något plan god, idén dessutom intressant och när man lyckats skrapa ihop sådana stjärnor borde det inte kunna bli så fel. Men när det blir ännu desto värre känns det hela som närmast kriminellt.

Detta är helt ärligt det sämsta jag har sett på länge och inga goda tankar kan ändra på det. Manuset är fruktansvärt överambitiöst med massor av luckor. De redan från början löjliga situationerna målas upp som otroligt viktiga och världsomvälvande medan det egentligen bara handlar om uppenbara fånerier. De bra skådisarna är bortkastade på toapapperstunna karaktärer och för att slösa lite mer talang slänger man dessutom in begåvade Elisabeth Olsen i en flickvänsroll som känns fullständigt onödig och inte bidrar med något alls.

När De Niros blinda Simon Silver presenteras och han helt omotiverat tar av sig de mörka solbrillorna i två sekunder bara för att vi, i den genast idiotförklarade publiken, ska se att hans ögon verkligen också ser blinda ut blir jag närmast tokfrustrerad och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Överhuvudtaget lyckas historien aldrig engagera, och det när det faktiskt handlar om sådant som jag annars väldigt lätt går igång på. Och så slutet, sluttwisten. Samt den andra. Nej, vad illa. Det blir bara ett spektakel alltihop och när man någonstans förväntar få sig lite av den berömda aha-upplevelsen, blir det bara till ett aaaahajajajdå. I bästa fall.

Det som ändå genererar ens något i betyg, det som hamnar på plussidan, även om plus i sammanhanget är ett starkt ord, är det snygga fotot och viss annan teknisk skicklighet som tyvärr i slutändan ändå hjälper föga, då det är så många grundläggande problem i vägen. Hela tiden.