Remake 2014

Om filmerna får tala för Andreas Öhman så verkar han vara en hopplös romantiker. I "I Rymden finns inga känslor" handlade det om Sam och Jennifer och i kommande "Odödliga" om Isak och Em. I "Remake" handlar det om Lisa (Lisa Henni) och Martin (Marin Wallström) som träffas en natt och fylleligger. Morgonen därpå kommer hon inte ihåg namnet på honom, han blir väckt av att hon filmar honom när han sover och hon gör bort sig genom att försöka smita därifrån med en genomskinlig lögn. Men nu har de hållit ihop i två år och ska iväg till New York, staden som aldrig sover. Där slutas det dock knapras på lyckopiller och förhållandet testas på riktigt. Hon stör sig på att han är turistig och han på att hon inte är närvarande i stunden. För hon ska nämligen dokumentera allt och lägger inte ifrån sig kameran för en sekund.

Och så var det den där tredje personen, infödingen Lucas (Lucas Hazlett) som kommer in i bilden och kastar om definitionen på otrohet och ett triangeldrama.

Allt material i "Remake" är filmat med en handhållen kamera som skådespelarna själva har fått styra. På så vis ställde inspelningen högre krav på skådespelarna själva som behövde hantera ytterligare ett moment men det klarade de av galant. Andreas Öhman är en av de få filmskapare i Sverige som kan göra bra film på lågbudget och har klippt ihop ett skramligt semestervykort där karaktärerna dansar till bob hund på ett tak i rosa/lila skymning.

Titeln "Remake" anspelar på att göra om och har en fyndig innebörd i filmen. För att inte avslöja för mycket kan jag inte skriva mycket mer än så. Och det är spännande hur manusförfattandet ställer till det för mig som recensent och gör det svårt att beskriva vad som sker. Hatten av till både Öhman och Gavatin för det här tyder på ett smart hopskrivet manus. Det går att placera sig själv i historien på något plan, det är relaterbart och känns väldigt äkta. Vad svarar man egentligen när man stiger in i en affär och butiksbiträdet frågar "what's up?" istället för "how are you"? Replikerna känns aldrig onödiga eller överflödiga fastän de ofta tycks vara framimproviserade. Men en speltid på 75 minuter är aningen korthugget. Filmen hade kunnat vara längre, jag känner mig inte färdig med dem och vill drunkna i duon Martin och Lisa lite till.