Repetitioner 2005

Det finns två anledningar till att Lars Noréns drama ”Sju tre” blivit omtalat. Delvis för att Norén i denna pjäs arbetat med tre personer (varav två var övertygade nynazister), dömda för grova brott men framförallt för att en av de deltagande i pjäsen rymde efter den sista spelade föreställningen och deltog i ett väpnat rån i Kisa samt i polismorden i Malexander. ”Repetitioner” skildrar tiden från den första repetitionen av ”Sju tre” till dramats premiär, sex månader senare. När vi kommer in i handlingen har samarbetet mellan Lars Norén och de tre internerna pågått i ett antal månader, under vilka djupintervjuer genomförts på vilka dramat baseras.

Filmen är oerhört snyggt och framförallt effektivt gjord. Diskussioner mellan regissör/författare och deltagande skådespelare varvas med utdrag ur pågående repetitioner samt premiärens föreställning. Det är så omsorgsfullt utformat att jag ibland tycker det är svårt att skilja på vad som är ”på riktigt” och vad som är spelat. Dessutom får vi en inblick i ”bakom kulisserna”, och det är intressant att se hur Norén bär sig åt att instruera skådespelarna.

När jag gick ut från biografen var det dock en sak som jag ej kunde sluta grubbla över: vad tillför filmen oss? Dramat, som filmen återger, var en del av ett rehabiliteringsprojekt (så långt allt väl, även om man kan fundera över denna rehabiliterings effektivitet då två av internerna under tiden som repetitionerna pågick planerade det väpnade rånet i Kisa) men är detta relevant för oss? Genom filmen får vi ta del av fyra personers liv, författarens och de tre fångarnas bakgrund, nuvarande situation och ideologiska syn. Vad ger det oss? Är tanken att visa att vi alla är människor, att vi alla är kapabla till att känna samma känslor? Det finns det väl ingen som förnekar? Eller är filmen helt enkelt en dokumentation av pjäsen?

När dramat ”Sju tre” sattes upp var många mycket kritiska till att nynazister fick ge uttryck för sin övertygelse och argumentera för sin ideologi på scen. I filmen tycker jag att just de stunder då denna ideologi berörs är mest givande, då de fick mig att reflektera över definitionen av nazistiska anhängare. När jag spontant skall beskriva en nynazist tänker jag på en omogen kille med rakat huvud, som borde ha lyssnat bättre på historielektionerna och som utan att tänka följer strömmen, vrålandes slagord. Jag tror inte att jag är ensam om denna föreställning. Men så är det ju inte. Och filmen visar just detta. För det är farligt att underskatta denna grupp. Vad är det Al Pacino säger i ”Djävulens advokat”? ”Djävulens största framgång blir när han får världen att tro att han inte existerar” (eller något liknande).

Det jag är tveksam till är om filmen inte riskerar, att i vissa kretsar, ge fel signaler. I en scen ifrågasätter Lars Norén de två medverkande nazisternas åsikter. Och trots att Norén, i filmen, får sista ordet och trots att jag till fullo håller med hans argumentation undrar jag om inte dessa nazisters ord riskerar att göra större intryck. Främst då de slår undan ett av anti-nazisternas argument genom att inte alls förneka förintelsen och säga att de själva inte vill utrota avvikande folkgrupper (även om de vill avlägsna dem från Sverige). Och när de säger att de som National Socialister inte kan ta ansvar för det som skedde i Tyskland på 30- och 40-talet, lika lite som dagens kristna kan ta ansvar för Kyrkans korståg, finns det en farlig logik i detta. Men överlag tycker jag att det är ett bra initiativ från Noréns sida, eftersom detta problem existerar även om man inte vågar belysa det. Så länge som vi avfärdar nynazister som en hop idioter kommer vi aldrig lyckas att motverka att (främst unga) människor söker sig till denna ideologi. Jag hoppas att filmen startar en diskussion om detta, och inte koncentrerar sig primärt (som åskådarna till pjäsen gjorde) på frågan om det var rätt eller fel av de ansvariga att tillåta nynazister framträda på en allmän teaterscen.

ONÖDIGT VETANDE Dramats titel ”Sju tre” syftar på 7:3, vilken är en beteckning på interner som dömts till fängelse i fyra år eller mer.