Requiem for a Dream 2000

Att skildra droger på film är populärt. Antingen gör man det genom cool musik och vidriga bilder som i "Trainspotting" eller så gör man en psykedelisk fantasi med humoristiska undertoner som i "Fear and loathing in Las Vegas". Eller så skapar man en fullständig attack på alla sinnen som Darren Aronofsky gjorde år 2000 i "Requiem for a Dream". En film som gör att man känner sig spyfärdig, chockad, överkörd och smått galen. Precis som droger antagligen är alltså.

Filmens historia är baserad på boken med samma namn av Hubert Selby Jr. och kretsar kring en liten grupp människor med Harry Goldfarb (Jared Leto) i spetsen. Hans flickvän Marion Silver (Jennifer Connelly), hans mamma Sara (Ellen Burstyn) och hans kompis Tyrone C. Love (Marlon Wayans) är lika viktiga spelpjäser på det fasansfulla brädet som ställs upp i filmen. I inledningen får Sara veta att hon har en chans att vara med i en tv-lek och blir besatt av att gå ned i vikt, vilket leder till ett mycket ohälsosamt användande av bantningspiller. Hennes son Harry är beroende av heroin och tillbringar dagarna med att försöka skaffa och förmedla knark runt Coney Island i Brooklyn. Han gör diverse misslyckade och lyckade kupper tillsammans med Tyrone och Marion vilket till slut spårar ut ordentligt.

Mycket mer än så är det inte, men Aronofsky tar det lilla som finns på pappret och skapar en mardrömslik skildring som aldrig tappar tempo utan snarare accelererar tills man nästan inte står ut. Det finns scener i "Requiem for a Dream" som är så hemska att de fortfarande framstår som tämligen chockande för en i dag härdad publik som tycker att våld blivit slentrian efter slaktserier som "Saw" och "Hostel". Men "Requiem for a Dream" är inte alls någon tortyrporr utan snarare psykologisk tortyr som gör ont både i själ och hjärna.

Det hela kulminerar i ett slut som är lika deprimerande som tragiskt, men som samtidigt åtminstone försöker ge en moralisk kommentar om vad som händer när proppen dras ut helt. Detta gör så klart att Aronofskys film inte är för alla. Tvärtom kommer många att stänga av innan de första 30 minuterna är över, men de som stannar kvar får en upplevelse utöver det vanliga. Inte minst borde filmen användas som avskräckningsmedel för tonåringar. Ingen skulle bli frestad av att testa knark efter att se vad som händer karaktärerna. För att inte avslöja för mycket man säga att konsekvenserna innehåller amputation, grovt sexuellt våld och tvångsbehandling.

Att Aronofsky är en utmärkt regissör har han bevisat de senaste åren med mer kommersiella alster som "The Wrestler" och "Black Swan". Två väldigt olika filmer rent genremässigt och "Requiem for a Dream" är också något helt annat. Här använder han framför allt en frenetisk klippteknik som gör åskådaren smått åksjuk vilket så klart är meningen. Skådespelarna är alla modiga och ger sitt allt i svåra roller. Största applåderna går till Jennifer Connelly och Ellen Burstyn som gör modiga och osminkade porträtt av missbruk på absoluta botten. Den sistnämnda blev Oscarsnominerad för sin insats och borde ha vunnit i stället för Julia Roberts. Med en sällsynt närvaro och ett totalt förtroende till sin regissör bjuder hon på ett människoporträtt vi sällan skådat. Den som inte blir berörd av hennes monolog om att bli gammal borde snabbt uppsöka psykolog.

"Requiem for a Dream" är en modern klassiker som säkert kommer att fungera överraskande bra även om tio år. Det är en tämligen tidlös skildring av ett antal osaliga själar som söker lycka genom något som bara kan sluta i döden. En nattsvart skildring som ibland blir för mycket vilket snarare avskärmar åskådaren. Aronofsky fick här sitt stora genombrott och har inte tappat i kreativitet sedan dess. En klassisk mardröm som inte får missas av den modige, av den som funderar på att knarka eller av den som älskar film. Eller av någon annan heller för den delen.