Resident Evil: Retribution 2012
Synopsis
Det är en jakt som tar henne till Tokyo, New York, Washington och Moskva, där hon snart blir varse om att ingenting är vad det ser ut att vara... Med hjälp av nya bekantskaper och gamla vänner kämpar hon för att hålla sig vid liv i denna ovänliga värld. Nedräkningen har börjat.
Info
Hjärndöd underhållning
Ni kan ju storyn. Ett mördarvirus har utplånat stora delar av mänskligheten och muterat alla andra. Resistenta Alice vägrade dö, blev superstark och förklarade krig mot det superonda storföretaget som bär allt ansvar och inte bryr sig. När Milla Jovovich inleder med att summera fyra filmer på en knapp minut, inser man att den här berättelsen troligen inte kommer att komma så mycket längre.
Åtminstone inte i den här filmen.
Här har Alice blivit tillfångatagen av Umbrella Corpoation och inlåst i underjordiska testlabb, där någon som sett för mycket på "The Truman Show" låtit bygga upp simulerade storstadscentrum. Det gäller att skjuta sig fram bana för bana - via Tokyos gator, Times Square och Röda torget - mot eventuell frihet. Det görs såklart bäst i läckert tajt S/M-dräkt som fröken Jovovich själv ska ha designat.
Det är en fördel om man gillar att se på när andra spelar TV-spel, helst vill jag bara hoppa in i den här världen och lira själv (trots att spelserien, som filmerna löst bygger på, i ärlighetens namn aldrig har fångat mig). Alice pangar på i fullt ös, ständigt övervakad av säkerhetsprogrammet Red Queen som tycker att en trotsig åttaårig flickas skepnad är den mest hotfulla... och ja, det var väl "Resident Evil: Retribution" i ett litet nötskal. Bristen på substans vägs upp av hjärnsubstans över kameralinsen, ibland rätt stilig action och en akrobatisk hjältinna i huvudrollen. Det blir inte mer guilty pleasure än så.
Fakta om regissören Paul W.S. Anderson: han förstod aldrig poängen med "less is more". Allt han kan om bra skådespeleri har han snappat upp från amerikanska såpor. Och nej, han har inte tröttnat på kulor i slowmotion riktigt än. Någonstans förtjänar W.S. ändå lite cred för att så konsekvent leverera högljudda spektakel (senast "The Three Musketeers"), som lämnar mycket kvar att önska vid en närmare analys men ändå oftast roar för stunden. Denna ohämmade kärlek till rövsparkande action och visuella effekter får mig nästan att förlåta att actionscenerna setts förr och effekterna är undermåliga. Han är Uwe Boll, bara med en högre budget.
Det stjäls så uppenbart från "Matrix Reloaded", det lånas friskt från "Aliens" och fantasilöst nog även tidigare bidrag i "Resident Evil"-serien. Efteråt inser jag att filmen varken tillfört genren eller sin filmserie något nytt. Hur många monster man än skickar på stackars Alice och hur många yxor som än svingas iväg mot publiken, kan man inte dölja avsaknaden på någon slags övergripande plan. För alla inblandades skull hoppas jag att vi har en (bombastisk, såklart) avslutning i sikte, innan det går på tomgång på riktigt.
Men fram till dess - som en machosoldat säger mitt i slutstriden: "I'm kinda enjoying myself!" För filmkritiker verkar det inte vara tillåtet att gilla "Resident Evil", men det struntar jag i. Hjärndöd underhållning fyller också sin funktion, och i kategorin "tuffa brudar som spöar skiten ur monster/skurkar/varandra på löpande band" är det här en film som levererar. På med 3D-brillorna och bara njut.
