Revolutionary Road 2008

Shep: You just wanted out, huh?

April: I wanted in. I just wanted us to live again. For years I thought we shared this secret. That we would be wonderful in the world.

Revolutionary Road är gatan paret Wheeler slagit sig ner på i en modern men hemtrevlig förortsvilla. Ett namn som klingar smått ironiskt med tanke på hur människorna på Revolutionary Road lever sina liv i en tyst desperation á la 1950-talets USA. Manuset är baserat på Richard Yates kända novell, där Yates skissar fram den ångest och desperation som i kölvattnet av andra världskriget härbärgerades i vart och vartannat medelklasshem.

Franks (Leonardo DiCaprio) och Aprils (Kate Winslet) blickar möts tvärs över rummet på en fest i New Yorks bohemiska kvarter. De förälskar sig i varandra. De drömmer storslaget. De lever. En kort stund. I speltid rör det sig bara om några minuter. Ett klipp och det är sju år senare.

På Revolutionary Road har det numera äkta paret Wheeler insett att de inte är så unika som de en gång inbillat sig. Efter en oplanerad graviditet har de köpt sig en bit av det de ägnat hela sina liv till att höja sig över. April upptäcker sig själv komma längre och längre bort från sina skådespelarambitioner, medan Frank nöjer sig med sitt avskyvärda försäljarjobb på Knox Business Machines. Romantiken har lämnat byggnaden. Kvar finns förnedringen och ett groende ömsesidigt förakt.

I kompositören Thomas Newman har Sam Mendes träffat guld. Newmans drabbande toner sitter som en smäck. De förstärker känslan av den tysta desperationen på Revolutionary Road och antyder om tragedierna som komma skall.

Det som dock skiljer paret Wheeler från ”de andra” är April. Där Frank kapitulerar vägrar April att släppa taget om något större. Genom skicklig manipulation övertalar April Frank om det briljanta med att flytta till Paris där folk lever som om livet faktiskt hade en mening. Ett koncept som Frank till slut köper. Människorna i paret Wheelers närhet, så som Franks arbetskollegor, vännerna Milly och Shep och ”mäklaren” Helen Givings (Kathy Bates), har dock svårt att glädjas med dem. Det är förstås den egna ångesten och de egna tvivlen gentemot det rådande samhällsklimatet som blir alldeles för påtagliga för dem.

Den enda som tycks stödja beslutet är Helens son John (Michael Shannon), som efter ett nervöst sammanbrott får behandling på ett mentalsjukhus. Talande nog är det endast tillsammans med John som April och Frank lyckas ha en ärlig konversation om ”the hopeless emptiness” som är ”the suburban life”.

”Revolutionary Road” är plågsamt tidlös. Den siktar och träffar en nerv hos alla som någonsin funderat kring sin egna unika tillvaro. Både DiCaprio och Winslet är sina karaktärer och kemin dem emellan är enastående. DiCaprio är briljant som en mycket frustrerad ung man, egentligen missnöjd med att vandra i sin fars fotspår, men som i slutändan låter sig styras av sin rädsla för att... ja, vad? För att upptäcka sin ordinäritet. På riktigt.

När Aprils och Franks plan sedan börjar krackelera eftersom Frank till Aprils stora fasa av olika skäl börjar motarbeta den, är det just John som bjuder på motstånd. Han träffar exakt rätt i sin analys av situationen och genom att trycka på alla känsliga knappar får han till slut Frank att explodera fullständigt. Här är DiCaprio verkligen i sitt esse.

Trots att DiCaprio är briljant, är det Winslet som är stjärnan. Bräcklig och stark, fylld av livslust och desperation tangerar hon galenskap och gör det helt fantastiskt. Hennes förmåga att leva sig in i Aprils pendlande känslor är verkligen oförglömliga. Frågar ni mig så kommer hon att bjuda Angelina Jolie på en tuff match om en statyett för bästa kvinnliga huvudroll på årets upplaga av Oscarsgalan.