The Rhythm Section 2020

Det är svårt att inte tycka lite synd om Blake Lively. Efter att ha spenderat åtta månader med intensiv träning hade hon chansen att i händerna på James Bond-producenterna få en egen actionfranchise, inte olik sin aningen mer framgångsrika man, Ryan Reynolds. Istället slog filmen rekord i värsta öppningshelg (för en film i mer än 3000 biografer) och filmbolaget riskerar att förlora 40 miljoner dollar. Med det sagt – nej, det är ingen vidare bra film.
 
Riktigt så illa som ”Cats” och ”Dolittle” är det dock inte och Lively är ju en numera en pålitlig skådespelarkraft. Det är imponerande hur hon gått från ”Gossip Girl” till att på riktigt äga bildrutorna i filmer som ”The Shallows” och ”A Simple Favor”. Här får hon dessutom chansen att både fula ner sig, sparka röv och vara känslomässigt ödelagd. Tyvärr kan hon inte hennes starka närvaro göra mycket för filmens kvalité.
 
En av de största problemen är att filmen verkar lida av någon sorts kvalitetskris. När filmen börjar är det mörkt – tänk nattsvart – när Stephanie (Lively) blivit drogmissbrukande prostituerad efter att hela familjen dött i en flygolycka några år tidigare. När hon får reda på att det faktiskt rörde sig om ett terroristdåd så ger hon sig ut för hämnd och tränas upp av ex-agenten Boyd (Jude Law) i bästa ”Nikita”-stil innan hon startar sin mordturné världen över i diverse peruker.
 
Det är något befriande med den här typen av film vars huvudperson inte blir en perfekt mordmaskin efter några joggingturer. Även när Livelys antihjältinna påbörjar sitt uppdrag så är hon känslosam, osäker och till och med lite klantig i vissa fall. Men det är även svårt att få ett grepp om henne. Hon startar filmen som ett totalt vrak och pendlar därefter mellan känslomässigt instabil, hysterisk dramadrottning och kaxig rövsparkare med svar på tal.
 
Även filmen som hantverk är en röra. Såväl klippning som kameraarbete är vid vissa fall huvudvärksframkallande och irriterande. Som om man prompt bestämt sig att du måste ha skakig handkamera vid biljakter eller grynig slow motion vid tillbakablickar. Att abrupt slänga in malplacerad vinylpop i vissa scener känns inte heller helt genomtänkt.
 
Det blir i slutändan Lively tillsammans med några exotiska miljöer som får bära den här tunna actionthrillern på sina axlar. Här finns ambitionen att kommentara internationell terrorism och brittisk underrättelsetjänst men manuset är så enfaldigt att det är svårt att bry sig. Action med kvinnliga huvudpersoner förtjänar bättre, och det gör även publiken.