Richard Jewell 2019

Namnet Richard Jewell kanske inte får många klockor att ringa hos svenskar, men för alla de i USA som minns ett visst bombdåd i Atlanta 1996 så förs tankarna till ett tidigt offer för fejknyheter. Richard var en säkerhetsvakt som under ett musikuppträdande under Olympiska spelen upptäcker en utplacerad bombväska och räddar därmed flera liv från en explosion. Men snart utreds han av FBI som den skyldiga och pekas ut av media som den faktiske terroristen.
 
Paul Walter Hauser (”I, Tonya”, ”BlacKkKlansman”) spelar titelrollen och ger den välmenande men lite tafatta huvudpersonen en välbehövd mänsklig värme. Bakom övervikten och den tidsenliga men hiskeliga mustaschen och frisyren finns en typisk amerikansk vardagshjälte som vill alla väl. Avsikten att hålla rätt och ordning genom att klättra karriärstegen inom polisväsendet liknar ambitionen hos ett barn som vill bli superhjälte.
 
Hauser har fint stöd av en utmärkt birollsensemble och filmens styrka och hjärta ligger främst i hans bromance med advokaten Watson Bryant, spelad av en pålitligt strålande Sam Rockwell. Oscarsvinnaren har en imponerande förmåga att kombinera dråplig sarkasm med allvar som fint går hand i hand med Hausers mer nedtonade protagonist. Starka namn som Kathy Bates, Olivia Wilde, Jon Hamm och alltid spännande Nina Arianda bidrar till att höja kvalitetskvoten.
 
Det är som om regissören Clint Eastwood lärt sig av sitt klavertramp ”The 15:17 to Paris” – där han lät riktiga, icke-skådespelande amatörhjältar spela sig själva – och anlitat några av de bästa proffsen istället. Tyvärr är hans regi en av filmens stora problem. Här finns inga intressanta kreativa beslut eller någon ansats att gräva djupare i Jewells persona eller tragedin som nästan ödelagde hans liv. Likt många av hans senare, i ärlighetens namn rätt tama filmer så får man känslan av att han låtit kamerorna rulla och låtit historien ”berätta sig själv”.
 
För att vara en film som heter ”Richard Jewell” så handlar den förvånansvärt lite om just Richard Jewell. Fokus landar inte sällan på folk involverade i fallet, som FBI-agenter och reportrar, när man gärna hade sett lite mer fördjupning i Jewells utsatta situation. Tyvärr är kvinnorollerna tunna stereotyper – välförtjänt Oscarsnominerade Bates samt Wilde gör det vad de kan av Jewells mamma respektive reportern Kathy Scruggs men de förblir ett blödigt offer/skrupelfri satmara.
 
Det är frustrerande detaljer som drar ner intrycket trots en lockande premiss och fängslande historia. I slutändan är det de begåvade skådespelarna som med sympatiska och trovärdiga rollprestationer lyfter det här verklighetsbaserade dramat som hugger till ibland men saknar de riktigt stora, känslomässiga ögonblicken för att den ska landa på samma nivå som mästerverken i genren. Men åtminstone har huvudpersonen fått sin ära upprättad och Hauser får bra utrymme för sin talang genom att göra honom rättvisa.