Riddick 2013

Sedan den oslipade lilla diamanten "Pitch Black" gick upp på svenska biografer för tretton år sedan har det kommit väldigt lite att glädja sig åt från expertmördaren, fängelserymlingen och utbrytarkungen Riddicks universum.

Svenska Starbreeze Studios släppte 2004 det utmärkta och kritikerhyllade spelet "The Chronicles of Riddick: Escape from Butchers Bay", men samma år fick också "Pitch Black" sin fortsättning på vita duken i form av den eländiga "The Chronicles of Riddick". I och med det prakthaveriet föreföll det som om mannen med grötrösten och mörkerseende astigmatism inte hade något mer i långfilm att göra.

Överraskande nog är "Riddick", nio år senare och med en numera fyrtiosexårig Vin Diesel i huvudrollen (och på producentstolen), flera ljusår bättre än sin omedelbara föregångare. Här har man tagit tillvara på det faktum att galaxens hårdaste man inte passar i episka och storpolitiska sammanhang utan gör sig bäst i råa och isolerade historier där komplexiteten får ge vika för scenarion som fokuserar på hans list och granithårda karaktär.

Första akten i "Riddick", där den strandsatte och tilltufsade Riddick kämpar för att komma överens med det blodtörstiga djurlivet på den solstekta och sumpiga planet där han blivit dumpad, är till exempel mycket njutbar i all sin enkelhet. Vid ett tillfälle hamnar han i handgemäng med ett giftigt och skorpionliknande odjur som bor i en göl. Riddick injicerar då sig själv med vidundrets gift - utvunnet ur yngre och mindre varelser av samma slag - under en längre period, på det att han sedan tillvand kan ta upp kampen. Man måste kapitulera inför en sådan slughet.

Strax anländer två skeppslaster med teknologiskt raffinerade prisjägare för att ha ihjäl Riddick, varpå filmen genomgår ett perspektivskifte och låter huvudpersonen bli ett gäckande och osynligt hot mot soldaterna, som långsamt bryts ner psykologiskt av vetskapen att deras byte i själva verket är den överlägsne jägaren. Spanske mångsysslaren och konstnären Jordi Mollà får här mycket utrymme som en uttråkad och vresig prisjägarkapten. Han fungerar utmärkt både som skurk och comic relief. Efter en stund blir det uppenbart för alla inblandande att mänskliga konflikter trots allt förmodligen inte kommer att vara det som tar kål på dem.

Det är ingen avancerad gissning att kritiken mot "Riddick" till stor del kommer att gå ut på hur lik den är "Pitch Black", både vad gäller story, koncept och atmosfär. Och visst finns det tillfällen när man undrar om författaren helt enkelt har lagt ett kalkylpapper över manuset till Riddicks första äventyr. Här och var sackar man också onödigt mycket i tempo, och en del av Riddicks stenhårda repliker faller på fel sida om glimten i ögat.

Men det där hör liksom till. I jämförelse med "The Chronicles..." är "Riddick" en lyckad U-sväng bort från pretentiösa maktspel, teatraliska rymdrustningar och överambitiösa intriger.

I förhållande till "Pitch Black" har den samma själ fast i en yngre och mer påkostad kropp. Det kan såklart vara både bra och dåligt, beroende på ens inställning till den första filmen. Personligen ser jag hellre Vin Diesel leverera Vin Diesel-repliker iförd kontaktlinser i yttre rymden, än i "Fast & Furious 14".

Lyssna bara på denna pärla från "Riddick", om vikten av att inte förlora kontakten med sin inneboende cynism: "Förrådd igen, jag borde ha sett det komma. Särskilt som den första gången det hände var dagen jag föddes."

Hård, han är hård.