The Ridiculous 6 2015

Flera statister – och den kulturella konsulten - sade upp sig från Adam Sandlers senaste film för att den var kränkande mot indianer (ni vet, slappa namnskämt som ”Beaver Breath” och ”Wearing No Bra”). Den är den inte. Den är kränkande mot alla. Mot kvinnor. Svarta. Mexikanare. Asiater. Åsnor. Stackars veteranskådisar som tydligen inte kan få några hyggliga roller längre. Publiken. Netflix har försvarat den som ”satir” men jag tvivlar på att någon av manusförfattarna kan ens stava till ordet…

Det är som om Sandler & co inte anstränger sig alls längre. Som om de sitter på sina miljoner de tjänar på sina usla komedier och tittar i biotablån. ”Titta, Tarantino gjorde en västern. Och Seth MacFarlane en västernkomedi! Det verkar trendigt”. Så slänger de ihop en massa idiotskämt och Sandler ringer sina Hollywood-polare för att ställa upp.

Det är ett sådant slöseri med tid, pengar och i vissa fall talang. Hälften av ensemblen är fantastisk. Jag hade gärna sett valfri film med Nick Nolte, Terry Crews, Jorge Garcia, Steve Zahn, John Turturro, Steve Buscemi och Harvey Keitel. Att de två senaste återförenas efter ”De hänsynslösa” i den här istället för ”Django Unchained” är smärtsamt för vilken cineast som helst.

Sandler (även manusförfattare och producent) spelar ännu en trött huvudroll, som vit man adopterad av indianer. När han ska skaffa fram pengar för att hjälpa sin biologiska pappa (Nolte) så träffar han sina okända bröder. En av dem är Rob Schneider som gör sin femtielfte rasistiska stereotyp. En annan är - gudbevaremig - Taylor Lautner som korkad byfåne med löständer. Ännu ett exempel på att Lautners enda talang stavas magrutor i ”Twilight”.

Att såga en Adam Sandler-film är numera som att laga hamburgare. Det är samma koncept varje gång. Man skulle lika gärna kunna copypasta gamla recensioner och byta ut handlingen. Ungefär som det känns som med manusen. Kiss-och-bajshumor, några generande dåliga effekter, objektifierade och personlighetsbefriade kvinnor, omotiverad sockersöt sensmoral och Sandler i en narcissistisk roll som ofta innebär fåniga stunts. För att inte nämna alla bisarra cameos, som här där Vanilla Ice spelar en rappande Mark Twain (!) - jag nyper mig i armen och hoppas allt är en ond dröm.

Indianerna har fått utstå mycket. Det sista deras historia behöver är att deras kultur görs till åtlöje av Sandlers, filmkomedins egen pestsmitta. Namnet på hans bolag Happy Madison är nog det mest ironiska i branschen - ingen lär bli glad av sådant här skräp. Mel Brooks kan sova lugnt, ”Det våras för sheriffen” är fortfarande ohotad som den ultimata västernkomedin.